söndag 3 februari 2013

3:e Februari

Idag fyller min älskade son år! Grattis Colin! önskar du var här men vi kommer fira dej massor när du kommer istället!

Annars är de flesta dagarna bara skit just nu, man kan inget göra, bara sitta hemma hela dagarna och det är ju skitkul!Jag skulle vilja gå på bio med Zion idag men kan inte med Benyamin och F jobbar från morgon till kväll så man kan inte hitta på något annat heller.

I fredags lämnade jag Zion på dagis och sen packade vi och gjorde mackor till Dylan som skulle med bussen till Stockholm. Sen åkte vi in till stan och gick runt och tittade lite, köpte dricka och sånt Dylan ville ha på bussen och jag lämnade honom när han väl satt på bussen. Jobbigt när han åker för när han inte är i skolan och hos kompisar eller har kompisar här så är han så nära mig hela tiden, han pratar med mig om allt och det är skönt att han tycker att han kan det.
När han åkt tog jag bussen hem med Benyamin, käkade lite sallad och skulle sen hämta Zion på dagis och då kom F lagom så vi åkte och hämtade honom och sen handlade och fixade lite grejjer. Handlade lite blåbärssoppa åt en kompis till F som fått magsjukan och åkte dit med den och sen hem. Plockade lite och grejjade innan Annacarin kom och vi gick till Nina på pysselparty sen blev det en promenad till Konsum och sen hem och fixade tortillapizza med chili och tittade på film. Fick sms om dåliga nyheter men konstigt nog är jag van så man orkar inte bry sig för man blir inte direkt förvånad längre.
På lördagen var det så triskt, åkte lite skridskor och fick kaffe hos Nina och när F slutade åkte vi och handlade och hyrde film. På väg hem började bilen låta konstigt och F ville kolla direkt, kul att stå ute i kylan och fixa bil när man jobbat 12 timmar men han orkade inte tänka på vad som var fel så av med däcken och kolla! För att sedan prova bilen och glömma sin Galaxy Note på huven på bilen (svart bil, svart mobil) så åkte vi till ica och hem, kommer på att mobilen är borta och jag ringer den som en tok! signalerna går fram men ingen mobil i sikte. Jag går in med barnen och är lagom irriterad!!! F säger att han tar samma tur med bilen som vi åkte och tro det eller ej!!! I andra rondellen vid universitetet ligger den och ringer!!! hur många bussar hade inte kunnat köra över den! eller att nån gick över övergångstället och hörde den ringa? hel och fin så man ska allt ha tur i oturen ibland och inte nog med det, han hade fixat bilen med! :)
Fixade Lax i ugn, friterade strips och gjorde en kall sås och vi käkade och Sen när man sett ca. 2 minuter av filmen sov man gott!

Idag vette fasen vad vi ska hitta på.




torsdag 31 januari 2013

Trist

Idag har det varit så trist, kanske för att jag är på så jäkla dåligt humör utan anledning, bara småirriterad på allt!
Imorse lämnade jag Zion på dagis och tog sen en promenad i solen med Benyamin ner till BVC, Beny skulle på läkarundersökning och det gick bara bra, han var stor fin och utvecklades som han skulle.
På väg hem somnade han i vagnen men jag höll honom vaken och la honom när vi var hemma igen och jag gjorde frukost och åt och tittade på Desperate Housewifes.
Vilade och sen plockade jag undan lite innan det var dags att göra sej klar för att hämta Zion på dagis men då hade F hunnit sluta och åka hem så han mötte oss på parkeringen och vi hämtade Zion och åkte in till stan och köpte biljett till Dylan då han ska åka till stockholm till sin pappa i helgen.
Efter åkte vi och köpte present till Colin som fyller år på söndag, handlade lite och sen hem igen och fixade mat och strax därefter kom Dylan från Idrottsskolan.
På kvällen åkte vi iväg en sväng för att hämta kläder som jag köpt av en tjej på FB, jättefina kläder och jag var helnöjd! Han växer ju så himla fort så det är bra att köpa fina och fräscha billigt tycker jag!
Har bäddat rent i Benys säng och tvättat som vanligt.
Nu vet jag inte vad man ska hitta på, är trött men ändå rastlös fast det blir väl att käka nåt sen somnar man till nån film på tv:n...som vanligt.

6 månader...

....går fort, mycket har hänt och att man orkat är otroligt.

Elin hade i Mars förra året flyttat tills in pappa för att jag inte orkat bråka mer, hon vägrade gå till skolan, skolan gnällde på mig så fort hon inte var där, kom eller gjorde som hon skulle, dagliga samtal från dem när jag själv satt i skolan och försökte få mig en gymnasiekompetens. Det blev ohållbart.
Dock skyllde hennes pappa allt på mig, att jag inte tog mig tid, inte visat henne den kärlek hon behövde eller varit en tillräcklig förälder för det var enligt honom jag som hade problem...inte Elin.
Det blev utredning och socialen kollade allt som hade med vår familj att göra men vi var de bästa föräldrar till våra barn och de kunde inte se några som helst brister och att vi verkligen såg våra barns behov med tanke på att Zions speciella behov.
Hennes pappa orkade till Juli, När Benyamin precis fötts fick jag ett samtal och Elin skulle placeras på en instutition. Hon hade bara blivit värre hos sin pappa, destruktiv och rymningsbenägen och gick inte alls till skolan. Det var jobbigt men nu visste man iaf. var hon var!!! Vi åkte och hälsade på henne på hemmet när Benyamin var tre veckor så hon fick träffa sin lillebror och hon älskade honom från första stund och ville inte släppa honom! Vi hade en helt underbar dag tillsammans, åkte och shoppade, åt på restaurang och bara pratade! Hon var där i tre månader och kom hem varannan helg. hon ville inte till sin pappa.
När hon var utredd och klar och de inte hittat något så flyttade hon tillbaka till sin pappa men det funkade inte utan hon stack och sket i skolan. Jag tog hem henne hit istället och det funkade sådär men hon kunde inte stanna så F körde henne tillbaka till pappan efter ett par veckor så hon kunde gå tillbaka till skolan men det funkade inte alls och hon hamnade i jourhem. hon stack dagen därpå och så fortsatte det ett tag tills vi verkligen BAD om hjälp!!!!absolut inte för första ggn men nu var det allvar!!! Jag lyckade övertala elin att kontakta soc, att få deras hjälp och hon gav upp, ringde sin socassistent som letat efter henne och gick med på att de fick hämta henne och köra henne till ett låst boende.
hon stannade inte där länge, hon har ju tillräckligt med problem tycker de så de lät henne flytta till ett öppet boende, det tog 6 dagar så var hon borta!
Det har tärt på mig, jag känner mig skyldig och jag funderar dagligen på vad jag gjort för fel?! det måste ju vara jag!
Jag tänker annorlunda nu, jag har mognat och jag gör allt för mina barn. inte ens de närmsta jag har känner mig tillräckligt för att veta hur jobbig tid detta varit.
Colin flyttade till sin pappa, det var svårt att gå igenom men en bra lösning för alla parter, han är typiskt ensambarn och det kan vara jobbigt då att dela allt med sina 4 syskon, det funkar bra såhär, det funkar bättre för de andra barnen och Dylan får känna sig behövd och SEDD mer än någonsin då han varit den otroligt snälla och hjälpsamma så har han också blivit den som fått minst uppmärksamhet, den som fick mest var ju Colin. Alla mår just nu bara bra...Av allt elände har det blivit något bra i slutändan!
Ska försöka skriva lite så ofta jag kan i fortsättningen....orken har inte funnits tidigare men nu så!!

Deja vu

Man har ofta sett på TV eller läst om tjejer som åkt in på förlossningen utan att veta att de varit gravida och jag har alltid funderat över hur det är möjligt, tills jag var med om det själv.
Jag fick reda på att jag väntade en liten pojke när jag var i v.24+5, jag kände mej otroligt osäker och vi ville inte ha fler barn.
Det blev en jobbig tid, jag gick hos kurator och försökte skaffa de saker som behövdes samtidigt som det kändes overkligt att det snart skulle komma en ny liten människa till vår familj.
Att det inte direkt syntes att jag var med barn gjorde inte saken bättre.
Den 24:e Juli åkte vi in till operation väst och satt i väntrummet medan de bara gick förbi oss och till slut gick vi och sa till att vi skulle in och göra kejsarsnitt, -Jaha...är det du! fick jag till svar.
Två sköterskor kom och hämtade oss efter att vi fått byta om och de kollade hur bebis mådde, sa att vi skulle åka in på operation kl.09 och de skulle söka barnläkaren som vi begärt ha med för att känna oss extra trygga med tanke på vad som hände när Zion föddes, även om alla sagt att det är omöjligt att det skulle hända igen då det händer EN på 100.000 nyfödda.
40 minuters väntan tänkte vi när två minuter senare en sköterska dyker upp och säger att det är dags! Väl på operationsbordet mår jag dåligt, värdena sjönk och jag höll på att svimma och jag mådde så illa att jag låg och hade kväljningar samtidigt som en sköterska spränger blodkärlen på två ställen innan han lät en annan göra det.
Det går fort och snart hör vi hur han skriker och just då går många tankar genom mitt huvud, att det här har vi varit med om förut!
Jag gråter och tankarna lägger av, hör sköterskan säga -Han skriker så han är frisk, hon visar mig honom direkt men jag bara gråter, hon lägger honom hos mig och jag håller honom några minuter tills det är dags att kolla honom...min hjärna har stannat och hjärtat värker.

Det går en kort stund och hon kommer in med honom igen, säger att han är ok men att han behöver syrgas och de ska ta honom till neo, jag visste redan då men ville inte förstå. De fixade mig och när jag kom till uppvak ville jag bara gå därifrån...jag ville inte vara med om detta igen.
Jag frös så jag trodde jag skulle dö, skakade och läpparna var blå och jag fick ligga under värmetäcke men det hjälpte inte värst mycket. Efter en timme fick jag åka därifrån och in till neo, de låter mig hålla honom med alla slangar och kablar, sköterskorna på neo känner igen oss från då Zion låg där 5 år tidigare.
Efter en stund kommer min mamma med Zion och Nina, skönt att se dem men att känna att jag svikit Zion tar över...jag ville inte att de skulle se honom sjuk, ville inte göra de besvikna, jag ville att Zion skulle få hålla sin friska lillebror och inte känna någon som helst avundsjuka, få åka därifrån snarast och vara en familj, att vi tillsammans skulle få ett friskt barn och veta hur det också kändes.
Det blev inte så.
När Benyamin var född så gallskrek han och slutade aldrig, det gjorde Zion också, F sa till om detta men de sa att han var ok...tills de såg att han blev blå och inte gav sig. Läkaren behövde bara se honom för att veta att något var fel. Han bad F om Zions personnummer, skrev ut hans långa journal och satte sig och läste den från början till slut, gick till Benyamin och visste exakt vad han skulle göra för att ligga ett steg före.

När jag höll Benyamin första gången var jag inställd på att han inte skulle överleva, han såg så liten, svag och hjälplös ut jämnfört med Zion även om Zion var så mycket sjukare än sin bror men jag kände att om vi haft sån chans i livet att få ha vår Zion hos oss, att man inte kunde få 2 barn med denna samma sjukdom, hur kunde då båda två få överleva?

Zion ville inte vara nära sin bror, jag tror han tyckte det var jobbigt när han såg dålig ut men vi gjorde ingen stor grej av det utan han fick ta det i sin takt, jag var ledsen för att inte kunna ha Zion hos mig, krama på honom lite och förklara att allt blir bra. Han petade lite på honom innan de åkte igen.
Jag åkte upp till mitt rum, helt tom på känslor...Hur kunde detta hända igen!
Jag fick lite mat fast de tyckte jag skulle vänta, åkte rullstol ner fast de tyckte det var för tidigt, om jag VILL så gör jag det! När jag kom upp på rummet på kvällen bad jag dem ta katetern och det gjorde dem fast de inte ville men jag sa att jag ville duscha morgonen efter, de tog bort den och det funkade bra. F åkte hem på kvällen och det var jobbigt att vara ensam, jag sov dåligt och gick upp halv 7, hade ont i axlarna så jag tog en panodil och duschade, klädde på mig mina egna kläder och det kändes så skönt.
Jag gick ut och tänkte gå ner till avd.10 när sköterskan kom och hon tyckte det var galet att jag redan var uppe efter ett kejsarsnitt och såg så pigg ut, hon tog bort droppnålen och jag gick ner till min son.
Jag längtade efter att få se honom samtidigt som jag var rädd för att hitta honom liggande i respirator som Zion gjorde den första morgonen efter att han föddes, att få samma blick av sköterskorna som med Zion... att det inte längre fanns något hopp.

När jag går förbi det lilla behandlingsrummet där Zion låg i respirator så stannar hjärtat, jag kikar in och upptäcker att det är tomt, hjärtat rusar igen och jag kan knappt vänta på att få se min lilla pojke.
Allt var oförändrat, han hade fått lite alvedon för att han var lite varm men han hade kräkts upp det. Jag satt hos honom tills F kom och vi stannade tills det var dags att äta, vi gick till cafeterian och köpte mat och sedan gick vi upp på mitt rum och bara slappade och pratade. En sköterska kom in och sa att det skulle bo någon i samma rum som mej och det var väl ok...tills de kom.
De rullade in denna mamma i sin säng och i famnen hade hon sin bebis, jag sa direkt till F att där tänker jag inte stanna en minut till! värre blev det då jag hör dem prata om att det är bättre de tar min sida av rummet då skötbordet är där och jag hade ju ändå ingen bebis.
Som tur var så var skärmväggen för då jag inte kunde hejda tårarna längre, sköterskan kom och jag viskade - Får jag åka hem? jag vill inte stanna och jag ville inte ha en bebis på mitt rum! hon klappade om mej och sa att hon förstod, hon skulle prata med sin chef för det fick inte gå till så tyckte hon. Hon kom tillbaka efter några minuter, gjorde tummen upp mot mig då hon gick förbi för att tala om för de lyckliga föräldrarna att de skulle få bo i ett annat rum som passade bättre, fast de förstod inte varför de fick flytta. Jag viskade tack när sköterskan gick förbi.
På  eftermiddagen kom Nina och Claes på besök, vi pratade och de tittade på Beny och jag kände mej så skyldig...varför kunde jag inte få ett friskt barn så de kunde få hålla och gosa med honom?! istället låg han där intrasslad i massa sladdar och maskiner som pep konstant.

Senare på eftermiddagen skulle mamma komma och lämna Zion till F då han ändå var ledig dagen efter, vi möttes i cafeterian och jag kände mej panikslagen av tanken att jag måste sova på sjukhuset igen, jag ville hem med F och Zion...jag ville att allt skulle vara som vanligt igen, F ville att jag skulle stanna på sjukhuset för att få den vila jag behövde men jag behövde inte vila...jag behövde bara min familj och till slut gick vi upp till mitt rum, ringde på sköterskan som kom och efter ett prat med min läkare så fick jag åka hem och sova, jag fick sprutor som F skulle ta på mej och de tog bort förbandet på magen och jag packade och åkte för jag visste att jag inte skulle komma tillbaka till detta rum igen.
Vi åkte hem, det var smärtsamt att åka bil så snart efter snittet...jag orkade knappt gå. Det var jobbigt att behöva lämna sjukhuset utan vår nyfödda lilla pojke men jag visste också att jag behövde få komma hem och få hämta krafter, att få finnas för Zion.
Jag ville inte träffa någon när jag kom hem, försökte stappla hem så fort det gick men möttes av några grannar som undrade hur det gick, man höll masken och förklarade men på insidan sprängde tårarna, det sved i magen och illamåendet smög sig på.
På torsdagsmorgonen ringde jag till sjukhuset tidigt, de sa att det var ok med honom och vi åkte dit och försökte vara med honom så mycket som möjligt men svårt när man hade Zion. Vi åkte hem under dagen, fast innan så åkte vi och köpte en ny DVD och en massa filmer till Zion och oss. Det var varmt ute och man hade skuldkänslor för att man inte åkte till sjön med Zion men han var ute och lekte på dagen och på kvällen skulle vi till sjukhuset igen men jag valde att stanna hemma med Zion så vi låste dörren och såg på film och myste.
På fredagen skulle F jobba, så mamma skulle passa Zion en stund i cafeterian på förmiddagen så jag kunde vara hos Benyamin, medan jag satt där kommer läkaren på ronden och är fruktansvärt otrevlig, sa till oss att vi måste vara där båda två och att F absolut inte kunde jobba och att jag kanske inte förstod hur sjuk han var! fel person att säga så till, jag tittade på läkaren och sa- jag förstår precis hur sjuk han är!!! jag orkade inte utan tårarna bara sprutade och jag tog min väska och skyndade därifrån, efter kom en av sköterskorna som var med och hon sa att vi går och pratar istället, jag grät så jag knappt orkade andas.
Hon kunde inte förstå hur han kunde uttrycka sej så dumt, vi pratade en stund och efter gick jag in på toaletten och ringde F på jobbet och förklarade vad som hänt, han sa att han skulle komma och han var där på 10 minuter, när han kom och ville prata med denna läkare om att vi är tvungna att prata med varandra alla 3 så kunde han helt plötsligt inte, sköterskan ringde på honom men han hade ett annat möte och när hon sa att F kunde komma efter 16 igen så ville han inte träffas! vi såg honom inget mer efter det! däremot fick vi ha samtal med en annan läkare och sköterskan som varit med under ronden, vi frågade och han besvarade tydligt allt vi undrade. Han menade dock att läkaren kanske inte menat det riktigt så men sköterskan höll med att han uttryckt sej riktigt elakt!!

Jag mådde fruktansvärt dåligt av hela situationen och mamma sa att hon tar med sej Zion under helgen så vi kunde fokusera på annat och samtidigt som det var jobbigt att behöva lämna bort honom så kändes det bra att han slapp det jobbiga med sjukhus och allt. Vi åkte hem och vilade och åkte tillbaka på kvällen, det var skönt där på kvällen...det var tyst och lugnt, man slapp möta massa människor som var glada, nyblivna föräldrar och deras friska små bebisar.
På lördagen skulle jag ta bussen till sjukhuset men när jag väl stod och väntade på bussen kom F och plockade upp mig istället så jag slapp ta bussen, när vi kom till stan var det tomt på gatorna tills en polisbil körde upp bakom oss och följde efter tills vi svängde av ner till sjukhuset, de stannade oss och F fick blåsa medan den andra kom till min sida och bad mej veva ner rutan, han frågade hur det var och jag sa ok bara, han undrade vart vi var på väg och jag sa som det var, att vi var på väg till sjukhuset och han undrade då om det var något allvarligt så jag sa kort att vi fick en son i tisdags och att han inte mår så bra. Han beklagade och sa att han hoppades det skulle gå bra och att vi skulle sköta om oss. F släppte av mej vid sjukhuset och åkte tillbaka till jobbet, jag satt med Benyamin som fortfarande inte försämrats utan han mådde faktiskt lite bättre sa dem, de ville att jag höll honom så mycket jag bara orkade då hans hjärtfrekvens blev starkare och han verkade må riktigt bra, jag höll honom i timmar....bara satt och beundrade honom, såg varenda perfekta detalj i hans lilla ansikte. På eftermiddagen efter jobbet kom F, vi tog ledigt från sjukhuset då för första gången på många dagar kände man sig lycklig, det regnade vilket jag älskar och vi hade en son som mådde, även om bara lite, bättre. Vi åkte och shoppade...ett xbox 360 och lite spel till Zion, åt mat ute innan vi åkte tillbaka till sjukhuset, vi satt hos Beny ett par timmar innan vi åkte hem och sov. Söndagen blev likadan, jag åkte in med buss på morgonen och på eftermiddagen kom F och hämtade mig, under de få timmar vi var hemma ringde de från sjukhuset, sköterskan berättade att de lagt honom i respirator.
Jag trodde jag aldrig skulle sluta gråta och jag ville inte se honom ligga där så F åkte in själv på kvällen, när han kom hem sa han att han inte hade respirator och jag fattade ingenting!
På måndagen hade jag ont i halsen och vågade inte åka till sjukhuset men jag ringde och berättade det och fick reda på att allt var oförändrat men att de skulle försöka ta bort CPAPen och ge honom en extra påse blod för att se om de kunde få bort det höga bilirubinvärdet för att det kunde störa blodets upptag av syre, funkade det skulle de se en klar förbättring. F åkte in på kvällen efter att han vilat.

På tisdag morgon hade jag bråttom in innan ronden skulle gå och när jag kom så hade han alltså ingen respirator! När läkaren kom förklarade han att de under någon timme lagt honom i respirator endast för att ge honom ett medel man redan har i lungorna men som för tidigt födda bebisar kan ha för lite av och då tillsätter de en extra dos och då måste bebisen ligga i respirator och allt hade känts bättre om sköterskan berättat om det från början!
De hade dock inte märkt någon märkbar skillnad.
Jag hade samtal med kuratorn igen och hon frågade rakt ut om jag trodde att han skulle dö om han fick vara kvar i Karlstad, ville jag att han skulle få åka till Uppsala? jag sa att jag ville det, att de inte kunde rädda Zions liv i Karlstad så varför skulle de kunna rädda Benyamin?
Kuratorn frågade om hon fick ta upp det med sköterskorna och läkaren och jag sa ja, hon pratade med dem samma eftermiddag.
När läkaren kom sa han att det här skulle nog gå bra, att han tog Benyamins tillstånd som en utmaning och han skulle göra allt för att det skulle gå bra.
Marie kom på besök en stund vid lunch och det var skönt att ha någon att prata med men jag var fortfarande lite dålig och humöret var inte på topp direkt.
På Onsdagen åkte vi inte in förrän på eftermiddagen, vi plockade upp en arbetskompis till F då hon gärna ville se Beny och när vi kom dit och såg honom blev jag så glad!!!
Han hade bara syrgasgrimma, ekg och sonden kvar! Blodet hade hjälpt och det var helt underbart att se honom! Efter en stund kom Josefine och de höll honom och efter ett par timmar åkte vi hem, det kändes så skönt! Man var så glad resten av dagen, man riktigt njöt av allt, man såg att det faktiskt var sommar och sol och underbart varmt!
Torsdags morgon grejjade jag iordning mig och Zion innan vi åkte till sjukhuset, de hade flyttat ut benyamin till den andra sidan med bebisar som inte var så sjuka, han låg där helt ensam och det var helt underbart att se hur fort allt hade gått! läkaren tittade till honom och tog bort ekgt och undersökte honom, sa att om bara maten gick bra så kunde vi nog räkna med att han fick komma hem till helgen. Efter fick jag ta upp honom och för första gången hålla honom utan sladdar!, de satte inte tillbaka dem direkt och jag matade honom med flaska och sedan frågade Zion sköterskorna om bebisen fick följa med till lekterapin dit han ville gå och leka och det tyckte de var en bra idé så vi gick dit, så ovant att få rå om en bebis men helt underbart att få vara med honom, att få leka med Zion i vattnet på taket i lekterapins terass, se honom så glad och stolt över sin lillebror. Världen var så mycket vackrare den dagen.
Vi hämtade ut hans bilstol och det kändes så overkligt att han faktiskt skulle få följa med hem dagen därpå.
Vi lämnade stolen vid Benyamins säng och åkte hem när F hämtade oss, vi tog "ledigt" på kvällen, vi stannade hemma och spenderade lite tid med Zion.
På fredagen packade jag med Benyamins kläder och annant han skulle behöva, F var ledg och vi åkte till sjukhuset tidigt, lagom till ronden och de gick igenom honom grundligt och sa att det var ok att ta med honom och det var helt underbart. Vi klädde på honom hans kläder och han hade då aldrig tidigare haft kläder på sig förutom bodyn jag lyckats få på honom dagen innan. Vi skyndade därifrån och åkte och handlade lite god mat att laga tillsammans. Vi hade ätit ute eller köpt hämtmat sedan Beny föddes så det kändes så nytt! att få komma hem, laga mat, tvätta och göra vanliga sysslor kändes annorlunda. När B låg på sjukhuset så ville man inte ens sätta på radion, inte torka av bänken eller hänga tvätt. Ville inte göra vanliga saker man gör varje dag för det var inte som vanligt och man ville inte att det skulle vara som vanligt, ville inte att livet skulle fortsätta som vanligt för det var helt enkelt allt annat än som vanligt att ha en döende bebis på sjukhus!!!
Men denna fredag var annorlunda, vi njöt...solen sken och våra barn var fulla av liv!



tisdag 5 juni 2012

Sandgrund

Ibland gör man inget rätt, fast man tror att man gör det och sen får man höra att det inte alls var ok som man trodde men när man gör något bra så är folk väldigt dåliga på att påpeka det...är det lättare att klaga än berömma?! Man behöver få höra att man gör något bra ibland också, speciellt när man försöker så gott man kan.
Jag försöker få ungarna att känna sig nöjda, gör gärna saker för andra med men när jag behöver någon så känns det som om jag står helt ensam.

Allt känns skit just nu...tycker det är problem med allt och då jag inte mår bra så blir ju saker värre inte blir kanske men känns värre och just nu skulle jag behöva någon, känns som om jag gnäller hela tiden, att jag mår dåligt men det gör jag ju så jag knappt orkar stå på benen men av ren jävla envishet så gör jag det jag måste ändå och ändå gör jag fel och allt rasar och känns meningslöst.
Varför ska jag göra mer än jag faktiskt orkar bara för att andra ska bli nöjda? jag känner ju att det bryter ner mej helt.
Som jag har förstått det när jag läst så är det ganska allvarligt och påverkar livet rejält att ha Järnanemi och b12 brist, det är inte bara nån c-vitamin man kan behöva ta när man är förkyld.
Har iaf hämtat ut sprutorna idag, svindyrt då järnet kostade 890:- och b12 139:-, hann inte ta dem innan F fick gå och hämta Colin som gjort illa foten på skolan och inte kunde gå. När jag kom hem tog jag med honom ner till vc så de fick titta på honom och han fick tid för röntgen imorgon då de ville avvakta och se hur det gick, han fick kryckor och efter passade jag på att fråga destriktsköterskan om hon kunde ta mina sprutor men det var inget de hört talas om men hon gav mej en b12 spruta, vilket jag ska ta varannan dag tills de är slut och järnet skulle tas 3 dagar i rad så de kunde inte ge det idag och dessvärre var de tvungna att ge det i dropp... vilket tar ca. 1 timme så får det på måndag tisdag och onsdag nästa vecka, känns pissigt då jag inte orkar något, är håglös deprimerad okoncentrerad och yr andfådd vid minsta rörelse och att inte glömma den satans tröttheten som är helt sjuklig.
Jag hoppas det kommer hjälpa för jag orkar inte må så här...absolut inte nu när man har så mycket att tänka på.

Jag tog mej orken att ta med Zion och Dylan till Sandgrundsudden på star boys iaf. Colin orkade inte följa med med kryckor och skit och Zion ville jättegärna åka då hans kompis skulle dit och dylan ville med men ändrade sej och grinade för att han inte ville med men följde med och det ångrade han inte! han fick autografer av gladiatorerna och mötte några klasskompisar och dansade t.o.m vid scenen! Det var roligt att komma ut en stund med dem även om jag inte ätit mer än melon och jordgubbar som vi hade med oss så gick det bra men det känns jobbigt nu.

Nej nu ska jag försöka sova...är helt slut i kroppen men jag kommer ju vakna och känna likadant så känns lite meningslöst men försöka går ju!

söndag 3 juni 2012

Grattis !

Idag fyller min mamma år!
Grattis mamma och hoppas du får en bra dag hos bror idag så firar vi dej nästa gång vi ses!!!


Längesedan

Vet inte varför jag blivit så dryg med att skriva, tiden finns det massor av men huvet tycker nog inte att det är tillräckligt med lugn för att göra det för huvet är fullt...tro mig.
Det har hänt så mycket den sista tiden och jag känner att det tar över, jag kan lika gärna gräva ner mig för visst kan jag prata med de närmaste men ändå svårt att få folk att förstå hur man verkligen känner, i måndags rann det över och jag fick gå iväg för att få hjälp.
Stor del i allt har ju med flytten för Elin, som snarare blivit värre än bättre och när man kommer "undan" med det man gör istället för att ta konsekvenserna av sina handlingar så tycker jag inte att man lär sig av sina misstag direkt. Och man känner sig mer som en barnvakt då hon ska vara här då man blir tillsagd hur jag ska ta hand om henne...sjukt då jag haft henne i nästan 14 år utan hjälp. man tappar orken att fortsätta och jag känner att det bästa vore att ge upp...många gånger, men det gör man inte!

Jag måste hitta orken för att göra något med pojkarna med, på onsdag OM det blir fint väder så blir det en tur till Museiparken och ha picknick, de gillar att åka dit och bara få leka av sej och jag gillar att sitta på en filt i gräset och titta på...perfekt! :)


Barnens önskemål om aktiviteter i sommar kan man som tur är göra regniga dagar, de vill gå på bio och till leklandet såklart! sen vill de bara vara vid sjön och en sån sommar passar mig utmärkt och blir de glada av det så gör ju det bara saken bättre!
Vi har ju inte så många veckor tillsammans i sommar då de ska till sin pappa och när de åkt ska jag bara vara och försöka njuta av det man fått :)







fredag 11 maj 2012

övernattning

Idag är jag så trött...eller jag är extremt trött vare dag egentligen. Sitter i skolan nu men får inget gjort fast jag vet att jag borde göra något så man hinner bli färdig.
Igår var Dylan så förväntansfull! de skulle sova över på skolan och vi spenderade eftermiddagen att packa och greja och han var så glad när han bar iväg med alla grejer strax innan 19.00 då de skulle vara där.
Även om han är den lugnaste av alla tre såå blev det ändå konstigt tyst när han gick och Zion och Colin fick vara uppe lite längre och se på tv.
Idag har vi planerat att mysa lite, göra chicken nuggets, strips, gurk/morotsstavar och några dippsåser istället för all skit man stoppar i sig varje helg och på lördagen om det är uppehåll ska vi ta en tur till skogen, grilla och låta dem tälja och sånt för de tycker det är så kul, man måste ju vara med dem om de ska göra det så det händer ju inte så ofta tyvärr.

I slutet på månaden hade jag tänkt få lite ordning i sovrummet, vill måla grått då tapeten är ful på några ställen och då vi köper ny plattv dit så vill jag få det gjort innan men så svårt att möblera om därinne, vad gött det hade varit om man inte hade behövt ha garderoberna där men får försöka lösa det på något vis för ordning måste det bli!
Sen har jag äntligen tänkt på hur jag ska göra med pojkarnas rum, jag ska tapetsera färdigt grafittiväggen och sedan ville de ha resten rött, hoppas det inte blir för starkt bara men får väl kasta in lite svarta kuddar och svarta gardiner så det jämnar ut sej, tror iallafall att det kommer bli superfint...bara det blir klart!

söndag 6 maj 2012

Akuten

Idag var vi in till akuten med Zion, han hade slagit sej igår när han ramlade och slagit i handen så lillfingret var svullet och han hade så ont.
Mamma kom halv 8 imorse och vi var där till halv 2 och de röntgade och som tur var så var det inte brutet utan bara rejält mörbultat och de tyckte det var bäst att låta han själv bestämma hur mycket han kunde göra så vi lät det vara trots att de först ville fixa dit en skena.
Nu är han ok iallafall fast fingret är stort och blått. Nu ska jag måla hylla till hallen nere!

lördag 28 april 2012

Berest Minsann !

I måndags var jag i skolan som vanligt och innan jag åkte hem köpte jag tyg och tråd till mina nya gardiner och hade väl tänkt ta tag i det redan då men fortfarande så är jag inte klar...fast jag började igårkväll.
I tisdags skickade jag ungarna till skolan och gjorde mej och Zion klara för att åka till metropolen Grums och hälsa på Angelica och Fhilippa, hade väntat som bara den!
I stan köpte vi med lite fika och sedan tog vi bussen. Zion mindes inte Fhilippa men var ändå förväntansfull!
När vi kom till skolan i Grums tittar Zion, the cityboy ut och kläcker -ÅH ! Gräs! att jag inte dog för nu har vi ju faktiskt gräs där vi bor med.
Det var så kul att träffa dem igen...känns inte att det är tre år sedan sist vi träffades förutom en snabbis på ica i julas utan det var som igår och henne är någon man verkligen kan vara sej själv med...behöver inte tänka på vad man säger eller gör.
Zion var ju skitblyg som vanligt men när vi kom hem till dem så följde han efter Fhilippa från början och han hade med paket till henne då hon fyllt år dagen innan och sen var ju den blygheten helt borta och de lekte sååå bra!
Vi fikade och pratade som bara den! sen tog vi en promenad med barna i skogen och jag minns inte när jag gjorde det sist och jag kände det då att jag saknade det mycket, förr när vi var grannar så gick vi promenader varje dag till sjön och båthamnen. Här tar man stadsbussen som går precis utanför dörren var 10:e minut vart man än ska...inte så mysigt direkt.
Tiden gick fort och kl.15 mötte vi mamma vid ica för att åka och storhandla, blev Ö&B, Netto, Lidl och ica i välsviken och sen hem och jäklar vad mycket det var att bära in!
I onsdags var jag till skolan igen men mådde inte bra och stannade inte länge. Torsdagen åkte jag in till stan och köpte presenter till barnens alla kalas de ska gå på nu under några helger och i går åkte jag till torget och köpte frukt och grejjer och sen hem och gjorde en köttgryta och städade lite, hängde tvätt och sen upp till Nina och drack kaffe med henne och Cleas innan det var dags att gå och hämta Zion på dagis.

Hade det så jobbigt med maten igår, haft det lite då och då den senaste veckan men igår var det hemskt! Jag testade med en mugg gomorgonvälling på morgonen och kl 16 var det fortfarande helt stopp, käkade lite melon på kvällen medan jag satt och sydde gardiner och sen åt jag en liten pizzabit bara för att få äta.

Idag känns det bättre så jag hoppas jag kan käka lite frukost, ska sy idag så jag blir klar någongång....
Dylan ska på kalas både idag och imorgon så blir till att greja med det också annars blir det lugnt!

måndag 23 april 2012

Vad trött jag blir på mig själv...

varje dag tänker jag att jag måste blogga lite och varje kväll somnar jag
-utan att ha bloggat!

Har ju inte direkt något att berätta förutom att sista tiden har varit lite kaotisk, jobbig och svår att hantera men att det trots allt blivit bättre mitt i skiten och att det förändrar framtiden har man helt enkelt fått acceptera vare sig man vill eller inte och jag tror att det blir helt ok ärligt talat!

Sitter just nu i skolan, skrivit färdigt min inlämningsuppgift och vill bara att dagen, nja...skolan ska ta slut så jag kan gå och kolla på gardintyg till v.rummet så man slipper bli så jäkla deprimerad när man går in där, finns inga färger....jo....mörkbrun och vit...
Ska köpa limegrönt tyg och sy gardiner av och nån kudde kanske och enda tavlan vi har på väggen är...vit! så om jag hinner ska den få lite färg på sig idag.

Lovade Dylan att gå och fixa bibliotekskort till honom idag, jag och Colin hoppade ju in där och fixade ett när vi skulle iväg och handla och de tycker det är roligt att ta lite "vuxna" steg tror jag...att åka själv och låna böcker, att sitta vid datorn utan att ha en bror som skriker att det är hans tur för än så länge har de bara en laptop pojkarna men tanken är att de ska få en varsin. Så sy får jag göra ikväll, efter biblioteket...efter lagningen av Colin favvojeans och då...förmodligen är jag väl redan så trött att jag skjuter upp det tills en annan dag då det heller inte blir gjort.


onsdag 21 mars 2012

Längtar...

tills imorgon!
då kommer mamma och hämtar mig på morgonen och så ska vi hämta lampor jag köpt så äntligen ska vi få en kökslampa! sen ska vi väl handla lite och åka hem till mamma och hjälpa henne med det som behövs och sen det bästa av allt!!! Mammas räkmacka och kaffe!



så gött att bara sitta och töla och käka och det smakar så himla underbart gott just då! och nu är det längesen sist tycker jag.
Igår slog sig Dylan, det ringde när jag var på väg till dagis och Dylan hade slagit i huvet i hatthyllan och hade blött ganska rejält så de ville att jag skulle komma och kolla så jag lämnade in Zion på dagis och det är så himla skönt att alla är i samma byggnad så gick in för att kolla Dylan men han hade INTE slagit sig! jaha...så vi gick in till Colin och han kom ut alldeles blodig och Dylans fröken kom och kollade efter honom och jag fick ursäkta mig med att jag hämtat fel barn :) tror de fick lite roligt på kafferasten.
Jag tog med Colin och åkte ner till vårdcentralen där han kom in ganska fort, rakade en fläck och limmade och tejpade innan vi åkte upp till skolan igen och jag tog bussen tillbaka in till stan, köpte 2 par skitsnygga jeans till Dylan på rean och handlade innan jag åkte hem, städade undan lite och sen åkte jag och hälsade på Nina en stund på hennes jobb och kikade lite men hittade inget. Handlade på vägen hem och hämtade Zion lite tidigare och bara slappade resten av dagen.
Även om det är mycket att göra hemma med barnen och allt så känns allt så mycket lättare, mer energi att ta itu med saker och pojkarnas bråk så nu förstår jag hur mycket allt detta tjaffs med Elin har tagit på mina krafter, inte bara det utan detta ständiga tänkandet hur hon sköter sig och hur det blir när hon kommer hem.
Jag skiter i om folk tycker jag är en dålig mamma som låter pappan ta sitt ansvar när jag haft henne själv i 14 år, jag gör det inte för min skull utan jag gör det för hennes och jag hoppas att hon ska inse det en dag.
Det här är bäst för alla, kan tom. se en förändring hos pojkarna redan...de är lugnare och just att man har ork kvar till dem med för riktigt så har det inte varit tidigare.

Nej nu vill jag att det ska vara kvällen så det blir torsdag lite fortare!

måndag 12 mars 2012

Barnkalas x2

I Lördags var pojkarna på kalas hos en granne och hade så kul att de stannade en och en halv timme längre, jag grejjade hemma men slappade mest.
Igår hade Colin kalas, och han väntade och längtade så hela dagen och tiden gick så sakta, jag bakade pizza och fixade korvbaguetterna och när barna väl kom så tog det Colin nästan en timme att öppna och greja med presenterna han fick och sedan fikade dem och jäklar vad mycket bättre det var att bjuda på mat istället för tårta för det gick åt! tycker det är kul när de ber om mer...och mer...och mer :)

En timme innan de skulle gå hem började jag med skattjakten och det tog en bra stund för dem för svårt ville Colin att det skulle vara och det var det men de löste det till slut och när de var klara var det en kvart kvar tills de skulle hem så de gick ut för att få luft.

Var så kul att Colin var nöjd med kalaset, fast det blev nog lite mycket med pizza korv glass chips popcorn ostbågar och dricka så han spydde på skolan idag och fick gå hem, de trodde inte det var magsjuka för han spydde och sedan åt han lunch och mådde bra men för att vara säker fick han gå hem.
Stackarn.... :)

Han fick en massa Lego, en skateboard, ett skumgummigevär, smurf t-shirt, experiment och masssa annat.

lördag 10 mars 2012

Jaha....

 Hela sportlovet var Dylan hemma och sjuk, mådde mycket bättre på torsdagen och hade ätit penicillin i 4 dagar så när jag lämnat Zion på dagis så gick vi ner till frisören för att klippa Dylan, han har vägrat klippa sig bra länge och hans hår är nästan omöjligt att klippa med vår maskin när det blir för långt och sen är det ju bra att kunna muta honom lite för att få gå till en riktig frisör vilket de aldrig gjort tidigare.
Dylan blev nöjd med håret och direkt efter tog vi bussen till stan, jag köpte en ny vårjacka till Colin, bara älskar everest så det fick det bli och han bytte direkt då det var riktigt varmt. sen tog vi bussen vidare till Ikea, Colin var hemma förresten han med denna dag då han vägrade åka skridskor en hel dag på fritids...tidigare under veckan hade de åkt ut till Färjestad travbana och åkt sulky bakom travhästarna, det gillade han! men iallafall så ville de vara och leka i småland så jag lämnade dem där och kikade inne på ikea, hittade tyg och krokar som jag ville ha och sen köpte jag lite

annant gott de hade. När timmen gått hämtade jag pojkarna och vi fikade innan vi tog bussen hem igen, blir lite förvånad då de verkligen satt och sa på kvällen vilken rolig dag de hade haft, lät som om man varit på leklandet och Mcdonalds:) men jag är ju glad då de var nöjda med så billigt nöje!!!
Fredagen var Dylan sämre, massa utslag i ena halvan av ansiktet och svullet öga och febern kom tillbaka *suck* men halva lördagen och söndag var feberfri så det blev skolan på måndagen och söndag kväll kunde han knappt vänta på att få gå och lägga sig för att få gå till skolan för första dagen på 9 dagar.
Skönt att ha ett par barn som tycker så mycket om skolan, och duktiga är dem med!
Sen var det min tur igen och fick feber och ännu en bihålsinflammation, ganska trött på att vara sjuk måste jag säga! första dagarna då Dylan var sjuk var F sjuk med...vaknade med 40 i feber, varför inte liksom!

I torsdags åkte jag till rusta och hittade en tapet för 39:-...kanske inget som passar men mycket bättre än innan! sen passar den inte ihop med tyget jag köpt på Ikea men det skiter jag i...det blir färg i hallen iallafall och det var det jag ville ha! sen köpte jag 12 tom och jerry påsar till Colins kalas och handlade lite på willys innan jag åkte hem och satte upp tapeten. lite fint är det att det är silver i den, det som ser grått ut på bilden för det blir lite mer liv i den då.
Jag hittade även en tapet till Zions rum så det blir kul att fixa där senare.
Idag ska pojkarna på kalas och imorgon ska Colin ha kalas men han ville inte ha tårta så här blir det annat för en gångs skull, minipizza, minikorv i en halv minibaguette, chips popcorn ostbågar och glass...gött att det är lite annorlunda för varje år är det samma skit...
Idag ska jag städa och fixa ledtrådar till skattjakten!




tisdag 28 februari 2012

Så slö

Som jag trodde fick jag åka hem från skolan och ta med Dylan till VC, han kom in direkt och när sköterskan skulle ta provet och bad honom gapa så gick det knappt och när hon tittat honom i halsen i en halv sekund så bad hon honom stänga direkt för hon kunde se hur illa det var utan att ta prov men sen fick hon självklart ta ett prov ändå för att se om det var virus eller bakterie och det var bakterie såklart så det blev en penicillinkur på 10 dagar.
Hon vägde honom för att få rätt dos, gick iväg till läkaren men han trodde inte på sköterskan att en 9-åring kunde väga så mycket så hon kom snart tillbaka och vägde om honom:) jag kände ju direkt att nu kommer de att säga att han är för stor men hon sa att han är tung och absolut inte tjock.
Vi tog bussen fast det bara är en hållplats emellan då han inte orkade gå och då blev det film och jag halvsomnade på soffan.
Blev en slödag helt enkelt och jag vaknade nog inte till riktigt förrän jag skulle iväg och lämna tillbaka filmer, handla och hämta Zion på dagis.
Skulle ha bakat men orkade inte, utan gjorde soppa och baguette åt F som var sjuk och sen strips och fiskpinnar (?) till ungarna sen blev det ryggläge igen tills Zion kom hem med Emilia och han skulle äta. Var så slapp så han fick sitta i tvrummet och Emilia ville såklart med ha så de satt där och käkade på golvet:)

Är lite orolig för en uppsats i svenskan jag precis lämnat in....usch, har svårt att ta kritik! inte nog med det så ska jag skriva en debattartikel för att få MVG, lämnar jag in en insändare är det högsta betyget bara G och det vill jag inte ha.
Nu ska jag åka hem och börja baka lite muffins av alla satans bananer innan de hinner gå ut själva.

söndag 26 februari 2012

Bio och sjuklingar

Igår åkte vi som sagt till stan och när vi köpte biobiljetter till Colin och Juliette var Zion tjatig och ville verkligen gå på bio han med men jag var lite orolig för att ta med honom. När biljetterna var köpta gick vi och köpte godis och dricka på nöjesbutiken och skulle sedan slänga i ungarna lite Mcdonaldsmat innan bion men jag hade hunnit tänka och gick och köpte biobiljetter till mej och Zion också fast inte till samma film, vi såg Mästerkatten istället då Colin och Jullan var glada för att gå på bio själva.
Sedan blev det hamburgare i ilfart innan vi gick ner till bion och vi gjorde upp en mötesplats och sedan gick vi in, Zion tyckte det var spännande och för ovanlighetens skull satt han still hela filmen, slängde in några kommentarer som passade bra in när det var tyst i salongen, som "- Sån stor tv har inte du mamma!" och "- Den här filmen är VÄLDIGT lång!", några kunde ju inte låta bli att vända på sig och skratta.
Vår film slutade lite tidigare än Colin och Jullans så vi väntade ca. 10 minuter på dem och barna fick åsnor och badbollar som de delade ut och sedan gick vi och handlade lite och jag hade lovat Dylan att köpa med godis till honom då han inte mådde speciellt bra.

Bussen kom direkt då vi var klara och när vi kom hem var alla barn så nöjda förutom Elin som bråkade som en 3-åring, hade tänkt ge henne pengar istället så hon kunde köpa vilket godis hon ville men innan jag hann yttra mig gapade hon att jag aldrig köper nåt till henne, fast jag hade tänkt vara snäll så jag inte köpte godis hon inte var sugen på *suck*
Barna lekte och Dylan var piggare och var ute med de andra i det soliga vädret men frammåt kvällen hade han hög feber och väldigt ont i halsen. Colin sov hos Jullan och innan Zion skulle sova spelade vi memory allihop och då Zion varit vaken sen halv 6 så la vi honom halv 8 och han somnade på 5 sekunder!
F gick till en kompis, Elin gjorde popcorn och smet in på rummet för att se på film och jag och Dylan låg dåliga i soffan och han hade så ont!
Men det var en bra dag! skönt att ta sig lite tid med barnen och att ta med Zion på oväntade saker kan vara svårt så man oftast väljer att stanna hemma men det funkade jättebra!

lördag 25 februari 2012

Lördag

Igår gick dagen så fort, jag hade skittråkigt på förmiddagen och sen handlade jag lite och hämtade Zion på dagis. Ville baka men visste inte vad så jag gjorde en stor paj med färsk broccoli, ost och salami och samtidigt gjorde Colin våfflor till kvällsmat och jag förberedde köttet till maten vi skulle ha när pojkarna lagt sej. Så gott det var, lövtunna små skivor nöt marinerade i vitlök och kryddor på tärnad pitabröd och sen tacosås och creme fraishe och sallad så gott!!!
Tittade på film och somnade ganska fort...som vanligt.

Idag vaknade Zion halv 6...underbart en lördagsmorgon och då hade han ändå en kompis här till 20 igår och rände runt innan de käkade våfflor med grädde och sylt. De andra var uppe vid 6 när F gick till jobbet. Jag ska röja i köket och sen är det dags att göra sig klar då jag ska med Colin och Juliette och lämna dem på filmstaden då de ska på bio, jag och Zion ska köpa lite scrappapper och kika runt lite under tiden.
 Vaknade och var genomtät idag igen, har varit ständigt förkyld sedan före jul...är det inte underbart! Dylan har ont i halsen, nacken och huvudvärk så han får ta det lugnt hemma idag och jag hoppas inte det blir värre. Tycker det är så konstigt för vi blir ju annars aldrig sjuka men sista tiden tycker jag inte vi varit annat!

Kanske skulle sätta lite fart nu....

torsdag 23 februari 2012

Sanna

Sanna Bråding har jag gillat längre, hon är så ärlig och stark!
Tittade på Livet blir bättre och jag tror jag grät mej igenom hela programmet.
 "Det starkaste en människa kan göra är att våga visa sig vara svag"

http://www.tv3play.se/program/livetblirbattre

Så tråkigt att hon slutat blogga, vi brukade skriva till varandra då F var i Etiopien, hennes kille fanns dock i Sverige men i fängelse. Saknar hennes ord.



tisdag 21 februari 2012

Ryggmärgsprov! Aldrig en gång till!!!

Nu är det längesedan jag skrev igen, har inte mått allt för bra och har helt enkelt inte orkat. Den sista veckan har varit lite kämpig, I onsdags när jag var på väg till skolan så mådde jag så illa på bussen så att när jag skulle gå av var jag svimfärdig, benen skakade hemskt och det var svårt att gå och jag blev orolig för om jag ens skulle ta mej ut ur bussen alls!
Jag slängde mej ut för att försöka ta mej till bänken i busskuren innan jag svimmade och jag hann precis, jag skakade så jag blev rädd och skickade ett sms till F att jag inte visste var som var fel på mej, han skrev direkt tillbaka att han skulle komma med nästa buss, som tur var var han ledig. Jag satt och väntade tills han kom och vi gick på nästa buss till akuten. Kom in ganska fort tycker jag och de tog lite vanliga prover och blodtryck och sedan väntade vi igen. in till läkaren som gjorde alla sorts övningar för att se så huvudet funkade som det skulle då jag hade hemsk huvudvärk och han trodde att ett blodkärl spruckit, han skickade mej på skiktröntgen så vi väntade en stund i väntrummet igen, tur man hade väskan full i mynt för det gick åt mycket i automaten med kaffe och annat:) kom upp till röntgen ganska fort och jag trodde jag skulle dö i denna där grejjen man åker in i för man har ju lite cellskräck! men jag blundade så det var ok! Sen ner till akuten och väntrummet igen och sen fick jag gå in på ett rum igen och en sköterska kommer in och vill ha mer blodprov och jag hade ju en nål redan så det gick fort, hade järn och B vitaminbrist och sen skulle jag ta ett ryggmärgsprov, jag var livrädd och det var det värsta jag någonsin varit med om, de tyckte inte de behövde bedövning och han var ny han som gjorde det med övervakning av "min" läkare och sticker upp det för långt och jag trodde hela ryggen skulle gå i bitar.

Det var skönt när det var över och jag var tvungen att ligga på rygg i 45 minuter utan att röra mej men tiden gick fort, fick ringa Elin som fick hämta Zion på dagis bara.
Efter kändes det ok, de hittade inga fel som tur var och jag fick åka hem, gick jättebra och väl hemma var huset fullt i ungar och deras kompisar och vi käkade och sedan kände jag att det började trycka lite här och där så la mej för att vila. Det var ok under natten och på morgonen gick jag med Zion till dagis och sen var det kört! Jag har aldrig haft sån smärta i ryggrad och huvud tidigare, så fort jag satte mej upp var det som om någon drog till mej med en slägga mitt uppe på huvudet och gå var det ju hemskt att göra.
På fredagen var det lika jävligt och jag ringde rådgivningen för att höra vad jag kunde göra och de sa att jag var tvungen in till akuten direkt men hur lätt är det då jag måste ligga ner.... jo de skickade en satans sjuktransport så jag kunde ta mej in och väl ner till bilen höll jag på att avlida av solljuset och värken var så illa att jag fick kväljningar. Inne på akuten kunde de inte göra något, sa åt mej att ligga ner och dricka kaffe för det hjälpte till att öppna blodkärlen i hjärnan och käka panodil....som inte hjälpte ett skit!
Jag var så trött på att ha ont! Jag var så glad för att F inte jobbade på 5 dagar, han är aldrig ledig så länge annars och det är ju tråkigt att han skulle behöva ta hand om mej alla dagarna men men...vad ska man göra! jag vet att jag aldrig hade klarat mej själv!!!
På måndagen när jag vaknade kände jag mej lite bättre, tog Zion till dagis och hem och vilade och sen in till stan för ärenden som var sena redan och det gick bra men var helt slut då jag kom hem så jag vilade lite och sen satte jag igång att rensa barnens garderober vilket jag velat göra ett bra tag! Fick lite värk på kvällen men ingen större fara och idag gick jag till skolan, har lite ont i ryggen när jag sitter och det trycker i nacken men inget mot vad det har varit!!!

Idag ska jag iväg och handla och hämta säsong 1,2 och 3 av Desperate housewifes jag köpt på FB, hade velat ha dem nu när jag var dålig...bara ligga och plöjja filmerna!
Elin har varit hos mamma under helgen, kom hem igår och fick såklart spysjukan så hon är hemma, jag hoppas innerligt att hon håller sej på sin kant så vi andra klarar oss, vill verkligen inte ha sjuka barn!

torsdag 2 februari 2012

Ett helt år!

Det känns lite konstigt det där när man gjort något, speciellt när man fått barn, när de är runt året känns det som att man fick dem igår samtidigt som det känns att man haft dem hela livet, hur det går ihop det vet jag inte men det är ju så. Man minns inte livet innan.
Idag är det ett år sedan jag gjorde min Gastric bypass, jag minns det som igår samtidigt som jag inte minns hur livet var innan. Jag var tveksam fram till operationsbordet, då jag låg och väntade på min tur och de kom ut med Marina som opades tiden innan mej, det såg läskigt ut då hon fortfarande var nedsövd men jag traskade in, la mej på bordet och de undrade om jag var där för något annat då jag inte var stor nog tyckte de:). När jag vaknade upp hade jag panik som vanligt när jag blivit sövd och mådde så fruktansvärt illa och satte mej upp direkt och det gillade inte sköterskorna så de kom rusande och gav mej en spruta i benet mot illamåendet. Jag somnade om och vaknade av att de ville att jag skulle gå på toa och de rullade fram sängen till toadörren och sköterskan följde mej in och gick ut igen för att hämta en rock för min var blodig, jag gick på toa, reste mej och då kom hon in och frågade om det gick bra, jag sa - Ja, men NU svimmar jag! och jag trodde jag skulle dö, mådde så dåligt och hon rusade fram för att hålla i mej och jag satte mej ner på pallen. Sen var det bara att få ligga kvar ytterligare 3 timmar på uppvak. vid 19.00 kom jag in på mitt rum och vid 20.00 vaknade jag av att Marina och Linda som gick i samma kurs i karlstad och som blivit opade kom in för att hälsa, jag var sååå trött och inget vidare sällskap men det var underbart att se dem!
Jag sov mest hela tiden, var vaken korta stunder och var uppe på toa, ringde Colin på morgonen dagen efter min op och sa Grattis då han fyllde 7 år och jag missade den dagen men mamma och Elin fixade och firade honom så det gick bra, Nina gick hem till dem och fikade med så det blev lite firande för honom.

Försökte vara uppe andra dagen så mycket det gick, höll några av de andra opade sällskap innan de skulle åka hem och låg sedan och läste för att få tiden att gå fort. Sov hela natten som tur var och morgonen efter ringde jag mamma tidigt och bad henne hämta mej! När läkaren gjorde ronden visade jag mej vara riktigt pigg, jag ville ju hem! och han skrev ut mej och strax därefter kom mamma och jag hade så ont när jag mötte henne men det gick bra på vägen hem. hämtade Zion på dagis och det var så skönt att vara hemma igen.

Jag har dock blivit glukosintolerant och min laktosintolerans kom tillbaka efter några månader, socker klarar jag mej utan men det är som att ha diabetes, jag behöver det ibland och då tar jag det också, även ibland då jag inte behöver det men läste att det kan förstöra njurarna och jag redan har problem med dem så är det ju dumt att utsätta dem för ännu mer. Vissa saker kan jag absolut inte äta, Glass är en ren mardröm så jag orkar inte ens se det utan att må illa, Potatis och pasta går inte heller, dock går friterad strips utmärkt! Samt den etiopiska linsgrytan vi brukar göra går bra, det är det enda som jag kan äta och inte känna något av efteråt...varken trött eller hjärtklappning som jag vanligtvis får.

Jag vet inte vad som hänt om jag inte fått hjälp av de man tycker om allra mest, då fick man verkligen svar på vem som verkligen brydde sej, Mamma, F och Nina, är så glad för att ni fanns där och hjälpte till när det var som jobbigast! Det glömmer jag aldrig!