torsdag 2 februari 2012

Ett helt år!

Det känns lite konstigt det där när man gjort något, speciellt när man fått barn, när de är runt året känns det som att man fick dem igår samtidigt som det känns att man haft dem hela livet, hur det går ihop det vet jag inte men det är ju så. Man minns inte livet innan.
Idag är det ett år sedan jag gjorde min Gastric bypass, jag minns det som igår samtidigt som jag inte minns hur livet var innan. Jag var tveksam fram till operationsbordet, då jag låg och väntade på min tur och de kom ut med Marina som opades tiden innan mej, det såg läskigt ut då hon fortfarande var nedsövd men jag traskade in, la mej på bordet och de undrade om jag var där för något annat då jag inte var stor nog tyckte de:). När jag vaknade upp hade jag panik som vanligt när jag blivit sövd och mådde så fruktansvärt illa och satte mej upp direkt och det gillade inte sköterskorna så de kom rusande och gav mej en spruta i benet mot illamåendet. Jag somnade om och vaknade av att de ville att jag skulle gå på toa och de rullade fram sängen till toadörren och sköterskan följde mej in och gick ut igen för att hämta en rock för min var blodig, jag gick på toa, reste mej och då kom hon in och frågade om det gick bra, jag sa - Ja, men NU svimmar jag! och jag trodde jag skulle dö, mådde så dåligt och hon rusade fram för att hålla i mej och jag satte mej ner på pallen. Sen var det bara att få ligga kvar ytterligare 3 timmar på uppvak. vid 19.00 kom jag in på mitt rum och vid 20.00 vaknade jag av att Marina och Linda som gick i samma kurs i karlstad och som blivit opade kom in för att hälsa, jag var sååå trött och inget vidare sällskap men det var underbart att se dem!
Jag sov mest hela tiden, var vaken korta stunder och var uppe på toa, ringde Colin på morgonen dagen efter min op och sa Grattis då han fyllde 7 år och jag missade den dagen men mamma och Elin fixade och firade honom så det gick bra, Nina gick hem till dem och fikade med så det blev lite firande för honom.

Försökte vara uppe andra dagen så mycket det gick, höll några av de andra opade sällskap innan de skulle åka hem och låg sedan och läste för att få tiden att gå fort. Sov hela natten som tur var och morgonen efter ringde jag mamma tidigt och bad henne hämta mej! När läkaren gjorde ronden visade jag mej vara riktigt pigg, jag ville ju hem! och han skrev ut mej och strax därefter kom mamma och jag hade så ont när jag mötte henne men det gick bra på vägen hem. hämtade Zion på dagis och det var så skönt att vara hemma igen.

Jag har dock blivit glukosintolerant och min laktosintolerans kom tillbaka efter några månader, socker klarar jag mej utan men det är som att ha diabetes, jag behöver det ibland och då tar jag det också, även ibland då jag inte behöver det men läste att det kan förstöra njurarna och jag redan har problem med dem så är det ju dumt att utsätta dem för ännu mer. Vissa saker kan jag absolut inte äta, Glass är en ren mardröm så jag orkar inte ens se det utan att må illa, Potatis och pasta går inte heller, dock går friterad strips utmärkt! Samt den etiopiska linsgrytan vi brukar göra går bra, det är det enda som jag kan äta och inte känna något av efteråt...varken trött eller hjärtklappning som jag vanligtvis får.

Jag vet inte vad som hänt om jag inte fått hjälp av de man tycker om allra mest, då fick man verkligen svar på vem som verkligen brydde sej, Mamma, F och Nina, är så glad för att ni fanns där och hjälpte till när det var som jobbigast! Det glömmer jag aldrig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar