lördag 30 mars 2013

massa skit :)

Nu har Benyamin varit dålig i 10 dagar och jag ser en liiten förbättring när det gäller maten.
Tidigare, sen förra torsdagen så har han inte ens kunnat dricka vatten utan att det åkt rakt igenom, även spytt några ggr och vi har bytt på natten och sängkläder då blöjan inte hinner ta upp det och det är ite så najsigt mitt i natten men ha har varit så duktig! Första dagarna orkade han inget utan bara låg ner, ville inte sitta upp ens och det var väl för att han inte fick i sej något och hade hög feber.
På söndagen fick vi åka in till akuten med honom och då var han ändå ganska pigg men åt ingenting... inte ens små godisbitar lockade honom:( Men på måndagen var han helt däckad....mådde så dåligt och ville inte ens att jag petade på honom när han låg i vagnen, antingen skulle jag hålla honom eller så ville han ligga ifred. Vi var till bvc en snabbis och hon sa att han måste få i sej vätskeersättning och han hade tappat 2 kg min lilla bebis:(. Ha fick ligga i si älskade vagn medan vi åkte ner på stan och kikade runt lite, köpte med sallad och lite annat plock och hade sällskap av annacarin! Sen var det dags att hämta på dagis och gå hem.

På tisdagen bäddage jag ner B i vagnen och åkt till stan för att köpa biljett till Dylan och fixade lite andra grejer, köpte med 3kg lax tills påskafton och tog en lååång promenad i solen på väg hem.
Mest har dagarna bestått av att byta blöja, tvätta och bära.

I onsdags så var vi på väg till dagis med Zion men i hallen sa han att han inte mådde bra så vi valde att stanna hemma. Han var slö och låg på soffan och tittade på film och precis när vi var tvugna att åka och handla inför påsk så spydde han...massor! han fick upp det han ätit så vi tänkte att vi kan åka men jag springer in och handlar själv så vi åkte och som tur var hade jag tagit med en påse för han behövde kräkas när vi inte kunde stanna och han var så duktig så! handlade snabbt och sen hem!!!

I torsdags bytte vi till sommardäck, hämtade upp Elin och satte Dylan på bussen till Stockholm, saknar honom så när han åker, han är ju så stor nu så han är bra sällskap och det går att prata med honom och han gillar att hänga med morsan:)
Torsdag kväll/natt var mindre kul och jag somnade vid 5 tiden på morgonen och zion var uppe 6 så det blev att halvsova lite på soffan till halv 8.

På fredag eftermiddag åkte vi en sväng till grums bara för att komma ut lite, åkte till stranden där jag och F brukade träffas och var vi ofta gick med barnen och badade och grillade. jag handlade lite och sen åkte vi hem.

Idag ska vi åka till min bror och fira påsk!




 

måndag 18 mars 2013

äntligen måndag

Imorse när jag lämnat zion på dagis hämtade min mamma upp mig för jag skulle hjälpa henne shoppa lite grejer. precent till min bror och då fick jag med lite av samma sak :-) Och sen köpte hon en stor haj som man fyller med helium och den är radiostyrd och han fick en skylandergubbe med. Gissa om han blev glad! Min mamma är så otroligt omtänksam, hon har knappt så hon klarar sej själv men ändå ger hon alla det de vill ha eller behöver och man önskar många ggr att få göra något för henne men vet inte vad. Dagen idag gick fort och jag skulle vilja sova men f sover och snarkar så funderar på att måla lite men kanske bättre att ta det lite lugnt. Imorgon är jag bjuden på frukost hos nina efter dagislämning och är det inte snöstorm så kommer vi ta en lång powerwalk jag och Benyamin för ska man få upp kondisen till i sommar så gäller det att sätta fart!!!!

söndag 10 mars 2013

Solig Söndag!

Igår var Min bror, Linn, Filip och min mamma här som vanligt varannan lördag. Jag städade hela förmiddagen trotts att jag mådde skit, förkyld som attans! men det var skönt att få ordning nere i hallen och sovrummet dammar igen på nolltid och resten gick av bara farten. Jag hade gjort tikka masala och ris och en currykletsallad och två lite mindre bra kladdkakor med grädde och som vanligt så äter vi tills det tar slut:) men de tycker om maten iaf och det tycker jag är roligt!

Dylan blev hämtad på eftermiddagen av Emmas mamma för att åka till Nöjes och bowla och sen skulle han sova över hos henne, väldans långt kalas:) Han var så förväntansfull och såg fram emot det så jag hoppas han har haft det bra!
Timmarna går fort när de är här och när de åkte så kände jag hur trött jag var, kände mig febrig och matt och ville bara lägga mig och för att få göra det så får man köra slut på Benyamins energi först så han badadde med Zion! lääänge och sen var det sovdags och han somnade direkt och gud så gött det var!
Satt och skissade lite på min brors tatuering han vill ha med sina barns namn innan vi såg en film som jag som vanligt somnade till.

Idag lyser solen och jag tänkte ta med Benyamin till affären och köpa fika tills senare idag när Elin kommer på besök och sen blir det nog att gå på pysselparty hos sophie.

Om man måste gnälla lite...

Tycker det finns så mycket udda folk i vårt avlånga land och denna mamma möter man varje dag utanför dagis. Hon hälsar aldrig och kommer alltid med sin bebis i vagn samt stora syskonet som ska lämnas.
Bebisen blir oftast kvar ute i vagnen och nu under vintern har han bara haft sin pyjamas på sej och en mössa, visst har han varit nedstoppad i en åkpåse men sitter ju inte i den utan är mer eller mindre ovanpå och det måste ju blivit kallt! Benyamin har med stått utanför men vänd så jag ser honom, väl påklädd och NEDSTOPPAD i sin åkpåse! Men häromdagen när solen sken och det var riktigt varmt i solen när jag hämtade Zion så kom denna mamma in på dagis för att hämta sitt barn MED bebisen! och inte nog med det, han hade fleeceoverall vilket han inte haft tidigare och jag blev paff när jag såg senare såg att bebisen var barfota....inte ens strumpor alltså!

Finns väl värre saker iof.

fredag 8 mars 2013

Städar

idag skulle jag ju ha städat och visst har jag det men det ser värre ut nu än innan! tog ut allt i garderoberna i hallen och rensade ur och det tog sin tid och nu är det bara resten kvar...allt med andra ord!
Skulle ha varit och handlat med men har inte gjort det heller så det får jag göra sen så jag kan förbereda maten tills imorgon när min bror och mamma kommer, som vanligt och alltid lika kul är det!
På söndag skulle Elin ha kommit tillsammans med Linda över dagen men man kan inte riktigt vara säker och kommer inte dem så går jag på pysselparty hos Sophie istället.
Elin var här söndag till tisdag, och ville komma idag men det passade inte att stanna hela helgen tyvärr.
Igår var vi till mamma en sväng på eftermiddagen, slappade hela förmiddagen och det var behövligt kände jag! skönt att komma till mamma en sväng med, kaffe macka och tjöt är aldrig fel! Var inte hemma förrän 19.30 och då var det bara att fixa kvällsmat och stoppa ungar isäng och sen såg vi en film samtidigt som jag scrappade lite till Dylans kompis Emma som ska ha kalas imorgon och de ska bowla på nöjes och sen är det övernattning hos henne tills på söndag!
Så fint väder ute just nu och hade jag inte behövt hämta Zion på dagis så hade det varit perfekt att ta en promenad till välsviken och handla, men väntar tills F Kommer så kan jag gå då, får stanna inne och städa istället!

söndag 3 mars 2013

Melodifestival bl.a

Idag har Colin åkt hem, det kändes väldigt jobbigt då vi inte kunnat göra det vi hade tänkt pga. vissa omständigheter men jag förklarade för honom och man har såna förstående barn så det finns inte!
I onsdags var de på bio och såg röjar ralf, de tyckte den var klart den bästa filmen på länge!
I fredags skulle jag på Melodifestivalen med min brorsdotter men ändrade mej redan på torsdagen...hade så mycket att tänka på och mådde skit för det och inte blev det bättre på fredagen så ifall jag inte gick så skulle min bror niclas gå. Jag ändrade mej dock strax efter fyra.
Tänkte att jag nog kommer ångra mig efter och varför ska vissa personer få förstöra för mig när jag väl har planer?!? det skulle de inte få!
När det var 45 minuter kvar till insläpp så satt jag nyduschad men visste inte alls vad jag skulle ta på mig! Fick bråttom och gjorde så gott jag kunde och sedan mötte vi upp brorsan och linn på parkeringen så åkte vi.
Det var nervöst och det första vi gjorde var att visa biljetten och de läste av den, sedan blev man mött av någon med påsar som man behövde under kvällen som de uttryckte det och det var otroligt mycket folk! man kände sig lite bortkommen men man smalt in bra och det dröjde inte länge innan man blev erbjuden både choklad och chips och massa annnat att stoppa i väskan man fått! Linn spelade på ett marabou chokladhjul som också det var gratis och tur som hon har vann hon 2 kg choklad!
Vi blev intervjuade för VF och av alla som var där tog de ut & st. och jag tänkte inte ens på att vi skulle bli med men självklart blev vi det och jag kom inte ens ihåg det utan igår kom jag på det när vi var till stadshotellet där alla kändisar från mello bodde och festade för F som jobbar där under den "hemska" helgen skulle checka av städningen ännu en gång för att vara säker. Utanför hotellet var det några kändisar och en massa tjejer såklart. F har verkligen börjat jobba runt 04 varje morgon och jobbat minst 12 timmar varje dag.
Sen hängde vi av oss jackor och letade efter våra sittplatser, fick rätt bra platser och sedan gick vi en runda till innan allt började!
Sen mötte vi Nassim al fakir från bolibompa som ville att vi skulle ta en bild med någon kändis så det gjorde linn...med anton såklart:)
Jag är inte alls mycket för melodifestivalen men det var så himla kul! jag blev på bra humör och hade riktigt roligt!
Vi hade med massor med gratissaker och godis hem och även om jag bara varit borta ca. 4 timmar så kände jag på morgonen att jag hade saknat mina ungar, att ta upp Benys på morgonen var supermysigt.

Colin och Dylan var vakna när jag kom hem, linn och niclas följde med för att låna toan och de kom upp och fick lite godis och jag visade lite bilder efter att de andra åkt.
Är så glad att jag gick....inte ofta man kommer ut på något och det var riktigt kul att ta med linn så tack för rolig kväll och tack f för biljetterna!

fredag 22 februari 2013

Helg igen

Konstigt nog flyter dagarna på ganska fort trots alla dessa motgångar! Men man har väl lärt sej leva med skiten och jag undrar om det någonsin kommer att kännas bra igen, att man kan få vara glad istället för att hela tiden ha en oro i kroppen.
Idag kommer Colin, ska bli jätteroligt att se honom! imorgon kommer min bror och barn och mamma så idag ska jag förbereda lite mat och baka en till kaka som jag gjorde igår, så roligt när de kommer så man kan få tänka på annat för en stund!
Imorgon ska Dylan på kalas med övernattning så då får man lite extra tid till Colin. Ska snart lämna Zion på dagis och måste prata med dem då hans mage är helt ur gängorna, han har tydligen druckit vanlig mjölk för mycket så nu får vi utesluta det mesta ett tag så magen blir bättre igen, tidigare har han ju kunnat dricka lite men inte nu längre.
Benyamin ploppar det upp tänder på så han är ju inte den gladaste bebis direkt... igår ville han absolut inte sova så det blev lite gos i soffan med mamma istället. Nu under tiden Colin är här blir det ju mer livat och lite mindre sömn för honom så man får hoppas att det går bra ändå...

söndag 17 februari 2013

inte ett skit!!!

Det händer inte så mycket som man kan skriva om direkt för nu är det verkligen skittrist!
I torsdags kom mamma en sväng på morgonen så vi käkade lite och fick i oss lite kaffe innan hon åkte hemmåt igen, hon skulle bara hämta kortet jag scrappat åt henne.
På fredagen gjorde vi absolut ingenting, körde Dylan till busstationen och mötte Miranda då han skulle åka till Marie under helgen och sen handlade vi lite gott.
När vi kom hem gjorde vi pizza och det var nog den godaste pizzan vi gjort hemma även om det alltid är gott men den här var perfekt! hyrde en film och somnade till den som vanligt.
Igår var det nog den drygaste av dagar....så jäkla trist...bara plockade, slappade och lagade mat, handlade lite på kvällen och sen tog det lugnt på kvällen...
Är så trött på allt just nu! Har så mycket idéer och så men allt känns så meningslöst och jobbigt.
Nu ska jag lägga Benyamin och se en film med Zion och mofa glass, chips och choklad, imorgon blir det första dagen på svälten...bara Cola light och knäckebröd :-)

måndag 11 februari 2013

Saknad

Vissa dagar känns allt bara så jobbigt, man funderar på hur allt blivit som det blivit och om det någonsin kommer att bli annorlunda.
Ska man alltid få kämpa och känna smärta, sträva efter att få det man önskar och önskar man kunde ge, alltid känna skuld för att mina barn kanske skulle ha det bättre med en annan mamma, att de kunde då få allt de pekade på men inte ens då vet man om lycka är allt här i livet.
Jag har växt som människa sedan jag fick min sista lilla son....växt som människa och blivit klokare, jag kanske inte riktigt gör det jag borde men jag vet åtminstonne vad jag BORDE ha gjort och jag har alltid älskat mina barn och försökt göra det så bra som möjligt för dem men inte förrän nu kan jag känna en sån intensiv stark kärlek när jag ser dem, tänker på dem och de två som inte springer runt mig, saknar dem så det gör ont.
Det har varit en jobbig tid det sista halvåret, mycket man fått slåss för, mycket att glädjas för och samtidigt känna sorg, man kände att man inte orkade och jag undrade många ggr hur jag kunde sitta i soffan och titta på tv medan hela världen rasade omkring mig, hjärtat hade brustit så många ggr att man inte kände smärtan, man tänkte på barnen och tanken - Nu kan det inte bli värre...bara bättre, om jag sitter kvar här och tar hand om de mina som jag älskar mest och lägger den lilla ork jag har kvar så kanske jag tar mig igenom det och det gjorde jag.
Fast så kommer de dagarna när man känner att orken tar slut, man är så misslyckad och värdelös att man inte har någon lust med nåt då är det tur att barnen finns.
Jag är absolut inte världens bästa mamma, långt ifrån...jag kanske inte ens är tillräcklig som mamma men jag är ändå mina barns bästa mamma!

söndag 10 februari 2013

Fullt upp

I fredags gick jag och Nina till Anna-karin för att fira henne på hennes födelsedag och där fick vi god tårta och kaffe! På väg hem somnade Benyamin i vagnen så jag ställde honom i hallen hemma en stund eftersom vi ändå skulle ta bussen till stan en halvtimme senare.
Var lite roligt när vi kom till gripen, jag har ju bara varit där akut med Elin en gång och en gång själv så jag visste inte riktigt vart jag skulle men gick dit jag trodde det var. då kom en tant och frågade om vi var *** ? jag svarade nej och hon förklarade att folk brukade inte hitta dit så hon skulle kolla efter henne, jag sa då att jag inte ens visste om JAG var på rätt ställe och hennes svar på det var att jodå visst hade jag kommit rätt!!!! Det roliga var ju att hon visste inte vem jag var eller vart jag skulle :)
Benyamin var så duktig, skrek inte det minsta men var bråkig då jag var tvungen att hålla fast honom så hårt. efter det åkte vi hem och F åkte tillbaka till jobbet för han åkte bara för att hämta Zion på dagis och ha honom tills jag kom tillbaka.
Jag började med Lördagens mat, kycklingen och kladdkakorna och Zion ville bada och jag försökte få Benyamin att sova, hjälpte Zion i badet när jag vänder på mig och där står Elin och Natalja...blev lite chockad och vi pratade lite och sen ringde de från Elins boende och de ville att hon åkte tillbaka snarast men jag frågade om det gick bra att ha kvar henne tills lördag kväll och det gick bra sa dem.
Vi satt och pratade länge innan hon gick ut en stund och F kom från jobbet och vi åkte och handlade.
Sen var det bara lite mys med barnen och sen sova.
Lördagen gick jag upp tidigt och fixade maten tills mamma och bror skulle komma och plockade lite och gjorde barna färdiga, Vi hade "dubbelbokat" oss så vi skulle till en kompis till F för att käka lite så vi tänkte
hinna med det innan de kom.
Dylan ville inte följa med så vi tog med Elin, Benyamin och Zion och Benyamin åt sin första Injera med Shiro:)
Vi var ju lite stressade men vi hann med! När vi kom hem så hade de precis kommit så jag värmde maten och dukade fram. Jag hade varit lite orolig för maten men de gillade den och den var riktigt god fast det såg ut som någon redan hade ätit den och fått upp den :)
Dylan är petig så han ville inte ha, men kom senare och lassade upp en stor portion och det var tydligen gott :) Hade gjort pastaskruvar och kyckling, morot och spenat med en kall currysås gjord på creme fraishe, det var riktigt gott med parmesan över! :)Jag skulle kunna äta spenat och creme fraishe varje dag, så gott!

Det var riktigt trevligt fast man kände sig stressad över att Elin skulle åka och allt så vi åkte samtidigt allihop och vi körde Elin till tåget och vi stod kvar för att se till så hon var med :) men efter en stund tröttnade Benyamin och skrek så vi var tvungna att åka. Efter 2 timmar hade tåget fortfarande inte gått! Det var nån dörr på tåget som krånglade så de fick senare ta en buss.
Det blev en film och lite mys med pojkarna innan det var dags att sova, jag var supertrött men var vaken hela barnfilmen iaf:)
När klockan var två inatt fick jag ett sms från hemmet om att elin hade kommit fram! Det hade tagit lång tid men hon kom fram iallafall.
Idag blir det lugnt...ska försöka få ihop ett dopkort åt mamma som ska på dop till helgen och sen försöka mig på att sy dregglisar, googlade lite mönster inatt när jag inte kunde sova:)













hihinna med det innan

torsdag 7 februari 2013

Livet är allmänt skit

Igår var det jobbigt att gå till kyrkan för babyrytmik men som vanligt så plågar jag mig iväg för Benyamins skull, gillar inte att må dåligt och möta folk och verkligen inte folk jag inte känner och som känner varandra sedan tidigare men det gick bra, jag pratade lite grann iaf.
Sen var dagen mest skit. Hämtade Zion på dagis och åkte och handlade lite, sen hem och då åkte F iväg en sväng och när han kom tillbaka körde vi ner en säng till en tjej som ville ha den och så skönt att bli av med den i hallen, nu är det bara resten av skiten som ska ut! Ska investera en hel kartong med sopsäckar och kasta det mesta! Är så trött på all gammal skit! vill ju få fint någongång men det blir aldrig bra.
Måste verkligen få iväg ungarna så de blir döpta någongång, nu har vi fått kläderna från Etiopien som de antagligen kommer döpas i, de luktar tom. Etiopien...precis så luktade F när han kom tillbaka och precis allt han hade med sig, luktar verkligen speciellt, gott men ändå så speciellt då jag aldrig känt den lukten någon annanstans.Tack så mycket för kläderna! de passade perfekt!

Undrar när det är meningen att man ska bli frisk, börjar bli jobbigt att alltid vara snortätt och ont i huvet. Hoppas bara Benyamin är ok imorgon då han ska få sprutan mot Tuberkulos. jobbigt då man måste in till stan för att ta den...har nog fått social fobi för det känns bästa att vara hemma just nu.

'
  My little ethiopian prince

tisdag 5 februari 2013

Dåligt med vikarier

Det blev till att vända när vi kom till dagis igår, de hade inte ordinarie personal eller vikarier så det räckte för att alla är sjuka. Med tanke på att Zion behöver en ordinarie personal bredvid sig största delen av tiden så är det bättre att han är hemma med mig, idag också.
Dagen blev lång igår och jag gjorde det jag var tvungen att göra sen blev det mest slapp tills F kom och vi åkte och lämnade tillbaka filmer i stan och handlade lite.
Väl hemma var det bara kvällsmat som gällde och Dylan var så hungrig så jag fick laga mat åt honom istället för att han skulle käka macka. och sen blev det självklart familjen annorlunda och sen somnade jag gott för att vakna inatt och inte kunna sova.
Idag blir det inte mycket gjort, mest småplock som:
*sätta upp en hylla över Benys säng
*köra bort loftsängen
*rita lite mönster till kläder
*plock, tvätt och disk som vanligt

söndag 3 februari 2013

3:e Februari

Idag fyller min älskade son år! Grattis Colin! önskar du var här men vi kommer fira dej massor när du kommer istället!

Annars är de flesta dagarna bara skit just nu, man kan inget göra, bara sitta hemma hela dagarna och det är ju skitkul!Jag skulle vilja gå på bio med Zion idag men kan inte med Benyamin och F jobbar från morgon till kväll så man kan inte hitta på något annat heller.

I fredags lämnade jag Zion på dagis och sen packade vi och gjorde mackor till Dylan som skulle med bussen till Stockholm. Sen åkte vi in till stan och gick runt och tittade lite, köpte dricka och sånt Dylan ville ha på bussen och jag lämnade honom när han väl satt på bussen. Jobbigt när han åker för när han inte är i skolan och hos kompisar eller har kompisar här så är han så nära mig hela tiden, han pratar med mig om allt och det är skönt att han tycker att han kan det.
När han åkt tog jag bussen hem med Benyamin, käkade lite sallad och skulle sen hämta Zion på dagis och då kom F lagom så vi åkte och hämtade honom och sen handlade och fixade lite grejjer. Handlade lite blåbärssoppa åt en kompis till F som fått magsjukan och åkte dit med den och sen hem. Plockade lite och grejjade innan Annacarin kom och vi gick till Nina på pysselparty sen blev det en promenad till Konsum och sen hem och fixade tortillapizza med chili och tittade på film. Fick sms om dåliga nyheter men konstigt nog är jag van så man orkar inte bry sig för man blir inte direkt förvånad längre.
På lördagen var det så triskt, åkte lite skridskor och fick kaffe hos Nina och när F slutade åkte vi och handlade och hyrde film. På väg hem började bilen låta konstigt och F ville kolla direkt, kul att stå ute i kylan och fixa bil när man jobbat 12 timmar men han orkade inte tänka på vad som var fel så av med däcken och kolla! För att sedan prova bilen och glömma sin Galaxy Note på huven på bilen (svart bil, svart mobil) så åkte vi till ica och hem, kommer på att mobilen är borta och jag ringer den som en tok! signalerna går fram men ingen mobil i sikte. Jag går in med barnen och är lagom irriterad!!! F säger att han tar samma tur med bilen som vi åkte och tro det eller ej!!! I andra rondellen vid universitetet ligger den och ringer!!! hur många bussar hade inte kunnat köra över den! eller att nån gick över övergångstället och hörde den ringa? hel och fin så man ska allt ha tur i oturen ibland och inte nog med det, han hade fixat bilen med! :)
Fixade Lax i ugn, friterade strips och gjorde en kall sås och vi käkade och Sen när man sett ca. 2 minuter av filmen sov man gott!

Idag vette fasen vad vi ska hitta på.




torsdag 31 januari 2013

Trist

Idag har det varit så trist, kanske för att jag är på så jäkla dåligt humör utan anledning, bara småirriterad på allt!
Imorse lämnade jag Zion på dagis och tog sen en promenad i solen med Benyamin ner till BVC, Beny skulle på läkarundersökning och det gick bara bra, han var stor fin och utvecklades som han skulle.
På väg hem somnade han i vagnen men jag höll honom vaken och la honom när vi var hemma igen och jag gjorde frukost och åt och tittade på Desperate Housewifes.
Vilade och sen plockade jag undan lite innan det var dags att göra sej klar för att hämta Zion på dagis men då hade F hunnit sluta och åka hem så han mötte oss på parkeringen och vi hämtade Zion och åkte in till stan och köpte biljett till Dylan då han ska åka till stockholm till sin pappa i helgen.
Efter åkte vi och köpte present till Colin som fyller år på söndag, handlade lite och sen hem igen och fixade mat och strax därefter kom Dylan från Idrottsskolan.
På kvällen åkte vi iväg en sväng för att hämta kläder som jag köpt av en tjej på FB, jättefina kläder och jag var helnöjd! Han växer ju så himla fort så det är bra att köpa fina och fräscha billigt tycker jag!
Har bäddat rent i Benys säng och tvättat som vanligt.
Nu vet jag inte vad man ska hitta på, är trött men ändå rastlös fast det blir väl att käka nåt sen somnar man till nån film på tv:n...som vanligt.

6 månader...

....går fort, mycket har hänt och att man orkat är otroligt.

Elin hade i Mars förra året flyttat tills in pappa för att jag inte orkat bråka mer, hon vägrade gå till skolan, skolan gnällde på mig så fort hon inte var där, kom eller gjorde som hon skulle, dagliga samtal från dem när jag själv satt i skolan och försökte få mig en gymnasiekompetens. Det blev ohållbart.
Dock skyllde hennes pappa allt på mig, att jag inte tog mig tid, inte visat henne den kärlek hon behövde eller varit en tillräcklig förälder för det var enligt honom jag som hade problem...inte Elin.
Det blev utredning och socialen kollade allt som hade med vår familj att göra men vi var de bästa föräldrar till våra barn och de kunde inte se några som helst brister och att vi verkligen såg våra barns behov med tanke på att Zions speciella behov.
Hennes pappa orkade till Juli, När Benyamin precis fötts fick jag ett samtal och Elin skulle placeras på en instutition. Hon hade bara blivit värre hos sin pappa, destruktiv och rymningsbenägen och gick inte alls till skolan. Det var jobbigt men nu visste man iaf. var hon var!!! Vi åkte och hälsade på henne på hemmet när Benyamin var tre veckor så hon fick träffa sin lillebror och hon älskade honom från första stund och ville inte släppa honom! Vi hade en helt underbar dag tillsammans, åkte och shoppade, åt på restaurang och bara pratade! Hon var där i tre månader och kom hem varannan helg. hon ville inte till sin pappa.
När hon var utredd och klar och de inte hittat något så flyttade hon tillbaka till sin pappa men det funkade inte utan hon stack och sket i skolan. Jag tog hem henne hit istället och det funkade sådär men hon kunde inte stanna så F körde henne tillbaka till pappan efter ett par veckor så hon kunde gå tillbaka till skolan men det funkade inte alls och hon hamnade i jourhem. hon stack dagen därpå och så fortsatte det ett tag tills vi verkligen BAD om hjälp!!!!absolut inte för första ggn men nu var det allvar!!! Jag lyckade övertala elin att kontakta soc, att få deras hjälp och hon gav upp, ringde sin socassistent som letat efter henne och gick med på att de fick hämta henne och köra henne till ett låst boende.
hon stannade inte där länge, hon har ju tillräckligt med problem tycker de så de lät henne flytta till ett öppet boende, det tog 6 dagar så var hon borta!
Det har tärt på mig, jag känner mig skyldig och jag funderar dagligen på vad jag gjort för fel?! det måste ju vara jag!
Jag tänker annorlunda nu, jag har mognat och jag gör allt för mina barn. inte ens de närmsta jag har känner mig tillräckligt för att veta hur jobbig tid detta varit.
Colin flyttade till sin pappa, det var svårt att gå igenom men en bra lösning för alla parter, han är typiskt ensambarn och det kan vara jobbigt då att dela allt med sina 4 syskon, det funkar bra såhär, det funkar bättre för de andra barnen och Dylan får känna sig behövd och SEDD mer än någonsin då han varit den otroligt snälla och hjälpsamma så har han också blivit den som fått minst uppmärksamhet, den som fick mest var ju Colin. Alla mår just nu bara bra...Av allt elände har det blivit något bra i slutändan!
Ska försöka skriva lite så ofta jag kan i fortsättningen....orken har inte funnits tidigare men nu så!!

Deja vu

Man har ofta sett på TV eller läst om tjejer som åkt in på förlossningen utan att veta att de varit gravida och jag har alltid funderat över hur det är möjligt, tills jag var med om det själv.
Jag fick reda på att jag väntade en liten pojke när jag var i v.24+5, jag kände mej otroligt osäker och vi ville inte ha fler barn.
Det blev en jobbig tid, jag gick hos kurator och försökte skaffa de saker som behövdes samtidigt som det kändes overkligt att det snart skulle komma en ny liten människa till vår familj.
Att det inte direkt syntes att jag var med barn gjorde inte saken bättre.
Den 24:e Juli åkte vi in till operation väst och satt i väntrummet medan de bara gick förbi oss och till slut gick vi och sa till att vi skulle in och göra kejsarsnitt, -Jaha...är det du! fick jag till svar.
Två sköterskor kom och hämtade oss efter att vi fått byta om och de kollade hur bebis mådde, sa att vi skulle åka in på operation kl.09 och de skulle söka barnläkaren som vi begärt ha med för att känna oss extra trygga med tanke på vad som hände när Zion föddes, även om alla sagt att det är omöjligt att det skulle hända igen då det händer EN på 100.000 nyfödda.
40 minuters väntan tänkte vi när två minuter senare en sköterska dyker upp och säger att det är dags! Väl på operationsbordet mår jag dåligt, värdena sjönk och jag höll på att svimma och jag mådde så illa att jag låg och hade kväljningar samtidigt som en sköterska spränger blodkärlen på två ställen innan han lät en annan göra det.
Det går fort och snart hör vi hur han skriker och just då går många tankar genom mitt huvud, att det här har vi varit med om förut!
Jag gråter och tankarna lägger av, hör sköterskan säga -Han skriker så han är frisk, hon visar mig honom direkt men jag bara gråter, hon lägger honom hos mig och jag håller honom några minuter tills det är dags att kolla honom...min hjärna har stannat och hjärtat värker.

Det går en kort stund och hon kommer in med honom igen, säger att han är ok men att han behöver syrgas och de ska ta honom till neo, jag visste redan då men ville inte förstå. De fixade mig och när jag kom till uppvak ville jag bara gå därifrån...jag ville inte vara med om detta igen.
Jag frös så jag trodde jag skulle dö, skakade och läpparna var blå och jag fick ligga under värmetäcke men det hjälpte inte värst mycket. Efter en timme fick jag åka därifrån och in till neo, de låter mig hålla honom med alla slangar och kablar, sköterskorna på neo känner igen oss från då Zion låg där 5 år tidigare.
Efter en stund kommer min mamma med Zion och Nina, skönt att se dem men att känna att jag svikit Zion tar över...jag ville inte att de skulle se honom sjuk, ville inte göra de besvikna, jag ville att Zion skulle få hålla sin friska lillebror och inte känna någon som helst avundsjuka, få åka därifrån snarast och vara en familj, att vi tillsammans skulle få ett friskt barn och veta hur det också kändes.
Det blev inte så.
När Benyamin var född så gallskrek han och slutade aldrig, det gjorde Zion också, F sa till om detta men de sa att han var ok...tills de såg att han blev blå och inte gav sig. Läkaren behövde bara se honom för att veta att något var fel. Han bad F om Zions personnummer, skrev ut hans långa journal och satte sig och läste den från början till slut, gick till Benyamin och visste exakt vad han skulle göra för att ligga ett steg före.

När jag höll Benyamin första gången var jag inställd på att han inte skulle överleva, han såg så liten, svag och hjälplös ut jämnfört med Zion även om Zion var så mycket sjukare än sin bror men jag kände att om vi haft sån chans i livet att få ha vår Zion hos oss, att man inte kunde få 2 barn med denna samma sjukdom, hur kunde då båda två få överleva?

Zion ville inte vara nära sin bror, jag tror han tyckte det var jobbigt när han såg dålig ut men vi gjorde ingen stor grej av det utan han fick ta det i sin takt, jag var ledsen för att inte kunna ha Zion hos mig, krama på honom lite och förklara att allt blir bra. Han petade lite på honom innan de åkte igen.
Jag åkte upp till mitt rum, helt tom på känslor...Hur kunde detta hända igen!
Jag fick lite mat fast de tyckte jag skulle vänta, åkte rullstol ner fast de tyckte det var för tidigt, om jag VILL så gör jag det! När jag kom upp på rummet på kvällen bad jag dem ta katetern och det gjorde dem fast de inte ville men jag sa att jag ville duscha morgonen efter, de tog bort den och det funkade bra. F åkte hem på kvällen och det var jobbigt att vara ensam, jag sov dåligt och gick upp halv 7, hade ont i axlarna så jag tog en panodil och duschade, klädde på mig mina egna kläder och det kändes så skönt.
Jag gick ut och tänkte gå ner till avd.10 när sköterskan kom och hon tyckte det var galet att jag redan var uppe efter ett kejsarsnitt och såg så pigg ut, hon tog bort droppnålen och jag gick ner till min son.
Jag längtade efter att få se honom samtidigt som jag var rädd för att hitta honom liggande i respirator som Zion gjorde den första morgonen efter att han föddes, att få samma blick av sköterskorna som med Zion... att det inte längre fanns något hopp.

När jag går förbi det lilla behandlingsrummet där Zion låg i respirator så stannar hjärtat, jag kikar in och upptäcker att det är tomt, hjärtat rusar igen och jag kan knappt vänta på att få se min lilla pojke.
Allt var oförändrat, han hade fått lite alvedon för att han var lite varm men han hade kräkts upp det. Jag satt hos honom tills F kom och vi stannade tills det var dags att äta, vi gick till cafeterian och köpte mat och sedan gick vi upp på mitt rum och bara slappade och pratade. En sköterska kom in och sa att det skulle bo någon i samma rum som mej och det var väl ok...tills de kom.
De rullade in denna mamma i sin säng och i famnen hade hon sin bebis, jag sa direkt till F att där tänker jag inte stanna en minut till! värre blev det då jag hör dem prata om att det är bättre de tar min sida av rummet då skötbordet är där och jag hade ju ändå ingen bebis.
Som tur var så var skärmväggen för då jag inte kunde hejda tårarna längre, sköterskan kom och jag viskade - Får jag åka hem? jag vill inte stanna och jag ville inte ha en bebis på mitt rum! hon klappade om mej och sa att hon förstod, hon skulle prata med sin chef för det fick inte gå till så tyckte hon. Hon kom tillbaka efter några minuter, gjorde tummen upp mot mig då hon gick förbi för att tala om för de lyckliga föräldrarna att de skulle få bo i ett annat rum som passade bättre, fast de förstod inte varför de fick flytta. Jag viskade tack när sköterskan gick förbi.
På  eftermiddagen kom Nina och Claes på besök, vi pratade och de tittade på Beny och jag kände mej så skyldig...varför kunde jag inte få ett friskt barn så de kunde få hålla och gosa med honom?! istället låg han där intrasslad i massa sladdar och maskiner som pep konstant.

Senare på eftermiddagen skulle mamma komma och lämna Zion till F då han ändå var ledig dagen efter, vi möttes i cafeterian och jag kände mej panikslagen av tanken att jag måste sova på sjukhuset igen, jag ville hem med F och Zion...jag ville att allt skulle vara som vanligt igen, F ville att jag skulle stanna på sjukhuset för att få den vila jag behövde men jag behövde inte vila...jag behövde bara min familj och till slut gick vi upp till mitt rum, ringde på sköterskan som kom och efter ett prat med min läkare så fick jag åka hem och sova, jag fick sprutor som F skulle ta på mej och de tog bort förbandet på magen och jag packade och åkte för jag visste att jag inte skulle komma tillbaka till detta rum igen.
Vi åkte hem, det var smärtsamt att åka bil så snart efter snittet...jag orkade knappt gå. Det var jobbigt att behöva lämna sjukhuset utan vår nyfödda lilla pojke men jag visste också att jag behövde få komma hem och få hämta krafter, att få finnas för Zion.
Jag ville inte träffa någon när jag kom hem, försökte stappla hem så fort det gick men möttes av några grannar som undrade hur det gick, man höll masken och förklarade men på insidan sprängde tårarna, det sved i magen och illamåendet smög sig på.
På torsdagsmorgonen ringde jag till sjukhuset tidigt, de sa att det var ok med honom och vi åkte dit och försökte vara med honom så mycket som möjligt men svårt när man hade Zion. Vi åkte hem under dagen, fast innan så åkte vi och köpte en ny DVD och en massa filmer till Zion och oss. Det var varmt ute och man hade skuldkänslor för att man inte åkte till sjön med Zion men han var ute och lekte på dagen och på kvällen skulle vi till sjukhuset igen men jag valde att stanna hemma med Zion så vi låste dörren och såg på film och myste.
På fredagen skulle F jobba, så mamma skulle passa Zion en stund i cafeterian på förmiddagen så jag kunde vara hos Benyamin, medan jag satt där kommer läkaren på ronden och är fruktansvärt otrevlig, sa till oss att vi måste vara där båda två och att F absolut inte kunde jobba och att jag kanske inte förstod hur sjuk han var! fel person att säga så till, jag tittade på läkaren och sa- jag förstår precis hur sjuk han är!!! jag orkade inte utan tårarna bara sprutade och jag tog min väska och skyndade därifrån, efter kom en av sköterskorna som var med och hon sa att vi går och pratar istället, jag grät så jag knappt orkade andas.
Hon kunde inte förstå hur han kunde uttrycka sej så dumt, vi pratade en stund och efter gick jag in på toaletten och ringde F på jobbet och förklarade vad som hänt, han sa att han skulle komma och han var där på 10 minuter, när han kom och ville prata med denna läkare om att vi är tvungna att prata med varandra alla 3 så kunde han helt plötsligt inte, sköterskan ringde på honom men han hade ett annat möte och när hon sa att F kunde komma efter 16 igen så ville han inte träffas! vi såg honom inget mer efter det! däremot fick vi ha samtal med en annan läkare och sköterskan som varit med under ronden, vi frågade och han besvarade tydligt allt vi undrade. Han menade dock att läkaren kanske inte menat det riktigt så men sköterskan höll med att han uttryckt sej riktigt elakt!!

Jag mådde fruktansvärt dåligt av hela situationen och mamma sa att hon tar med sej Zion under helgen så vi kunde fokusera på annat och samtidigt som det var jobbigt att behöva lämna bort honom så kändes det bra att han slapp det jobbiga med sjukhus och allt. Vi åkte hem och vilade och åkte tillbaka på kvällen, det var skönt där på kvällen...det var tyst och lugnt, man slapp möta massa människor som var glada, nyblivna föräldrar och deras friska små bebisar.
På lördagen skulle jag ta bussen till sjukhuset men när jag väl stod och väntade på bussen kom F och plockade upp mig istället så jag slapp ta bussen, när vi kom till stan var det tomt på gatorna tills en polisbil körde upp bakom oss och följde efter tills vi svängde av ner till sjukhuset, de stannade oss och F fick blåsa medan den andra kom till min sida och bad mej veva ner rutan, han frågade hur det var och jag sa ok bara, han undrade vart vi var på väg och jag sa som det var, att vi var på väg till sjukhuset och han undrade då om det var något allvarligt så jag sa kort att vi fick en son i tisdags och att han inte mår så bra. Han beklagade och sa att han hoppades det skulle gå bra och att vi skulle sköta om oss. F släppte av mej vid sjukhuset och åkte tillbaka till jobbet, jag satt med Benyamin som fortfarande inte försämrats utan han mådde faktiskt lite bättre sa dem, de ville att jag höll honom så mycket jag bara orkade då hans hjärtfrekvens blev starkare och han verkade må riktigt bra, jag höll honom i timmar....bara satt och beundrade honom, såg varenda perfekta detalj i hans lilla ansikte. På eftermiddagen efter jobbet kom F, vi tog ledigt från sjukhuset då för första gången på många dagar kände man sig lycklig, det regnade vilket jag älskar och vi hade en son som mådde, även om bara lite, bättre. Vi åkte och shoppade...ett xbox 360 och lite spel till Zion, åt mat ute innan vi åkte tillbaka till sjukhuset, vi satt hos Beny ett par timmar innan vi åkte hem och sov. Söndagen blev likadan, jag åkte in med buss på morgonen och på eftermiddagen kom F och hämtade mig, under de få timmar vi var hemma ringde de från sjukhuset, sköterskan berättade att de lagt honom i respirator.
Jag trodde jag aldrig skulle sluta gråta och jag ville inte se honom ligga där så F åkte in själv på kvällen, när han kom hem sa han att han inte hade respirator och jag fattade ingenting!
På måndagen hade jag ont i halsen och vågade inte åka till sjukhuset men jag ringde och berättade det och fick reda på att allt var oförändrat men att de skulle försöka ta bort CPAPen och ge honom en extra påse blod för att se om de kunde få bort det höga bilirubinvärdet för att det kunde störa blodets upptag av syre, funkade det skulle de se en klar förbättring. F åkte in på kvällen efter att han vilat.

På tisdag morgon hade jag bråttom in innan ronden skulle gå och när jag kom så hade han alltså ingen respirator! När läkaren kom förklarade han att de under någon timme lagt honom i respirator endast för att ge honom ett medel man redan har i lungorna men som för tidigt födda bebisar kan ha för lite av och då tillsätter de en extra dos och då måste bebisen ligga i respirator och allt hade känts bättre om sköterskan berättat om det från början!
De hade dock inte märkt någon märkbar skillnad.
Jag hade samtal med kuratorn igen och hon frågade rakt ut om jag trodde att han skulle dö om han fick vara kvar i Karlstad, ville jag att han skulle få åka till Uppsala? jag sa att jag ville det, att de inte kunde rädda Zions liv i Karlstad så varför skulle de kunna rädda Benyamin?
Kuratorn frågade om hon fick ta upp det med sköterskorna och läkaren och jag sa ja, hon pratade med dem samma eftermiddag.
När läkaren kom sa han att det här skulle nog gå bra, att han tog Benyamins tillstånd som en utmaning och han skulle göra allt för att det skulle gå bra.
Marie kom på besök en stund vid lunch och det var skönt att ha någon att prata med men jag var fortfarande lite dålig och humöret var inte på topp direkt.
På Onsdagen åkte vi inte in förrän på eftermiddagen, vi plockade upp en arbetskompis till F då hon gärna ville se Beny och när vi kom dit och såg honom blev jag så glad!!!
Han hade bara syrgasgrimma, ekg och sonden kvar! Blodet hade hjälpt och det var helt underbart att se honom! Efter en stund kom Josefine och de höll honom och efter ett par timmar åkte vi hem, det kändes så skönt! Man var så glad resten av dagen, man riktigt njöt av allt, man såg att det faktiskt var sommar och sol och underbart varmt!
Torsdags morgon grejjade jag iordning mig och Zion innan vi åkte till sjukhuset, de hade flyttat ut benyamin till den andra sidan med bebisar som inte var så sjuka, han låg där helt ensam och det var helt underbart att se hur fort allt hade gått! läkaren tittade till honom och tog bort ekgt och undersökte honom, sa att om bara maten gick bra så kunde vi nog räkna med att han fick komma hem till helgen. Efter fick jag ta upp honom och för första gången hålla honom utan sladdar!, de satte inte tillbaka dem direkt och jag matade honom med flaska och sedan frågade Zion sköterskorna om bebisen fick följa med till lekterapin dit han ville gå och leka och det tyckte de var en bra idé så vi gick dit, så ovant att få rå om en bebis men helt underbart att få vara med honom, att få leka med Zion i vattnet på taket i lekterapins terass, se honom så glad och stolt över sin lillebror. Världen var så mycket vackrare den dagen.
Vi hämtade ut hans bilstol och det kändes så overkligt att han faktiskt skulle få följa med hem dagen därpå.
Vi lämnade stolen vid Benyamins säng och åkte hem när F hämtade oss, vi tog "ledigt" på kvällen, vi stannade hemma och spenderade lite tid med Zion.
På fredagen packade jag med Benyamins kläder och annant han skulle behöva, F var ledg och vi åkte till sjukhuset tidigt, lagom till ronden och de gick igenom honom grundligt och sa att det var ok att ta med honom och det var helt underbart. Vi klädde på honom hans kläder och han hade då aldrig tidigare haft kläder på sig förutom bodyn jag lyckats få på honom dagen innan. Vi skyndade därifrån och åkte och handlade lite god mat att laga tillsammans. Vi hade ätit ute eller köpt hämtmat sedan Beny föddes så det kändes så nytt! att få komma hem, laga mat, tvätta och göra vanliga sysslor kändes annorlunda. När B låg på sjukhuset så ville man inte ens sätta på radion, inte torka av bänken eller hänga tvätt. Ville inte göra vanliga saker man gör varje dag för det var inte som vanligt och man ville inte att det skulle vara som vanligt, ville inte att livet skulle fortsätta som vanligt för det var helt enkelt allt annat än som vanligt att ha en döende bebis på sjukhus!!!
Men denna fredag var annorlunda, vi njöt...solen sken och våra barn var fulla av liv!