....går fort, mycket har hänt och att man orkat är otroligt.
Elin hade i Mars förra året flyttat tills in pappa för att jag inte orkat bråka mer, hon vägrade gå till skolan, skolan gnällde på mig så fort hon inte var där, kom eller gjorde som hon skulle, dagliga samtal från dem när jag själv satt i skolan och försökte få mig en gymnasiekompetens. Det blev ohållbart.
Dock skyllde hennes pappa allt på mig, att jag inte tog mig tid, inte visat henne den kärlek hon behövde eller varit en tillräcklig förälder för det var enligt honom jag som hade problem...inte Elin.
Det blev utredning och socialen kollade allt som hade med vår familj att göra men vi var de bästa föräldrar till våra barn och de kunde inte se några som helst brister och att vi verkligen såg våra barns behov med tanke på att Zions speciella behov.
Hennes pappa orkade till Juli, När Benyamin precis fötts fick jag ett samtal och Elin skulle placeras på en instutition. Hon hade bara blivit värre hos sin pappa, destruktiv och rymningsbenägen och gick inte alls till skolan. Det var jobbigt men nu visste man iaf. var hon var!!! Vi åkte och hälsade på henne på hemmet när Benyamin var tre veckor så hon fick träffa sin lillebror och hon älskade honom från första stund och ville inte släppa honom! Vi hade en helt underbar dag tillsammans, åkte och shoppade, åt på restaurang och bara pratade! Hon var där i tre månader och kom hem varannan helg. hon ville inte till sin pappa.
När hon var utredd och klar och de inte hittat något så flyttade hon tillbaka till sin pappa men det funkade inte utan hon stack och sket i skolan. Jag tog hem henne hit istället och det funkade sådär men hon kunde inte stanna så F körde henne tillbaka till pappan efter ett par veckor så hon kunde gå tillbaka till skolan men det funkade inte alls och hon hamnade i jourhem. hon stack dagen därpå och så fortsatte det ett tag tills vi verkligen BAD om hjälp!!!!absolut inte för första ggn men nu var det allvar!!! Jag lyckade övertala elin att kontakta soc, att få deras hjälp och hon gav upp, ringde sin socassistent som letat efter henne och gick med på att de fick hämta henne och köra henne till ett låst boende.
hon stannade inte där länge, hon har ju tillräckligt med problem tycker de så de lät henne flytta till ett öppet boende, det tog 6 dagar så var hon borta!
Det har tärt på mig, jag känner mig skyldig och jag funderar dagligen på vad jag gjort för fel?! det måste ju vara jag!
Jag tänker annorlunda nu, jag har mognat och jag gör allt för mina barn. inte ens de närmsta jag har känner mig tillräckligt för att veta hur jobbig tid detta varit.
Colin flyttade till sin pappa, det var svårt att gå igenom men en bra lösning för alla parter, han är typiskt ensambarn och det kan vara jobbigt då att dela allt med sina 4 syskon, det funkar bra såhär, det funkar bättre för de andra barnen och Dylan får känna sig behövd och SEDD mer än någonsin då han varit den otroligt snälla och hjälpsamma så har han också blivit den som fått minst uppmärksamhet, den som fick mest var ju Colin. Alla mår just nu bara bra...Av allt elände har det blivit något bra i slutändan!
Ska försöka skriva lite så ofta jag kan i fortsättningen....orken har inte funnits tidigare men nu så!!
Elin hade i Mars förra året flyttat tills in pappa för att jag inte orkat bråka mer, hon vägrade gå till skolan, skolan gnällde på mig så fort hon inte var där, kom eller gjorde som hon skulle, dagliga samtal från dem när jag själv satt i skolan och försökte få mig en gymnasiekompetens. Det blev ohållbart.
Dock skyllde hennes pappa allt på mig, att jag inte tog mig tid, inte visat henne den kärlek hon behövde eller varit en tillräcklig förälder för det var enligt honom jag som hade problem...inte Elin.
Det blev utredning och socialen kollade allt som hade med vår familj att göra men vi var de bästa föräldrar till våra barn och de kunde inte se några som helst brister och att vi verkligen såg våra barns behov med tanke på att Zions speciella behov.
Hennes pappa orkade till Juli, När Benyamin precis fötts fick jag ett samtal och Elin skulle placeras på en instutition. Hon hade bara blivit värre hos sin pappa, destruktiv och rymningsbenägen och gick inte alls till skolan. Det var jobbigt men nu visste man iaf. var hon var!!! Vi åkte och hälsade på henne på hemmet när Benyamin var tre veckor så hon fick träffa sin lillebror och hon älskade honom från första stund och ville inte släppa honom! Vi hade en helt underbar dag tillsammans, åkte och shoppade, åt på restaurang och bara pratade! Hon var där i tre månader och kom hem varannan helg. hon ville inte till sin pappa.
När hon var utredd och klar och de inte hittat något så flyttade hon tillbaka till sin pappa men det funkade inte utan hon stack och sket i skolan. Jag tog hem henne hit istället och det funkade sådär men hon kunde inte stanna så F körde henne tillbaka till pappan efter ett par veckor så hon kunde gå tillbaka till skolan men det funkade inte alls och hon hamnade i jourhem. hon stack dagen därpå och så fortsatte det ett tag tills vi verkligen BAD om hjälp!!!!absolut inte för första ggn men nu var det allvar!!! Jag lyckade övertala elin att kontakta soc, att få deras hjälp och hon gav upp, ringde sin socassistent som letat efter henne och gick med på att de fick hämta henne och köra henne till ett låst boende.
hon stannade inte där länge, hon har ju tillräckligt med problem tycker de så de lät henne flytta till ett öppet boende, det tog 6 dagar så var hon borta!
Det har tärt på mig, jag känner mig skyldig och jag funderar dagligen på vad jag gjort för fel?! det måste ju vara jag!
Jag tänker annorlunda nu, jag har mognat och jag gör allt för mina barn. inte ens de närmsta jag har känner mig tillräckligt för att veta hur jobbig tid detta varit.
Colin flyttade till sin pappa, det var svårt att gå igenom men en bra lösning för alla parter, han är typiskt ensambarn och det kan vara jobbigt då att dela allt med sina 4 syskon, det funkar bra såhär, det funkar bättre för de andra barnen och Dylan får känna sig behövd och SEDD mer än någonsin då han varit den otroligt snälla och hjälpsamma så har han också blivit den som fått minst uppmärksamhet, den som fick mest var ju Colin. Alla mår just nu bara bra...Av allt elände har det blivit något bra i slutändan!
Ska försöka skriva lite så ofta jag kan i fortsättningen....orken har inte funnits tidigare men nu så!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar