Vissa dagar känns allt bara så jobbigt, man funderar på hur allt blivit som det blivit och om det någonsin kommer att bli annorlunda.
Ska man alltid få kämpa och känna smärta, sträva efter att få det man önskar och önskar man kunde ge, alltid känna skuld för att mina barn kanske skulle ha det bättre med en annan mamma, att de kunde då få allt de pekade på men inte ens då vet man om lycka är allt här i livet.
Jag har växt som människa sedan jag fick min sista lilla son....växt som människa och blivit klokare, jag kanske inte riktigt gör det jag borde men jag vet åtminstonne vad jag BORDE ha gjort och jag har alltid älskat mina barn och försökt göra det så bra som möjligt för dem men inte förrän nu kan jag känna en sån intensiv stark kärlek när jag ser dem, tänker på dem och de två som inte springer runt mig, saknar dem så det gör ont.
Det har varit en jobbig tid det sista halvåret, mycket man fått slåss för, mycket att glädjas för och samtidigt känna sorg, man kände att man inte orkade och jag undrade många ggr hur jag kunde sitta i soffan och titta på tv medan hela världen rasade omkring mig, hjärtat hade brustit så många ggr att man inte kände smärtan, man tänkte på barnen och tanken - Nu kan det inte bli värre...bara bättre, om jag sitter kvar här och tar hand om de mina som jag älskar mest och lägger den lilla ork jag har kvar så kanske jag tar mig igenom det och det gjorde jag.
Fast så kommer de dagarna när man känner att orken tar slut, man är så misslyckad och värdelös att man inte har någon lust med nåt då är det tur att barnen finns.
Jag är absolut inte världens bästa mamma, långt ifrån...jag kanske inte ens är tillräcklig som mamma men jag är ändå mina barns bästa mamma!
Ska man alltid få kämpa och känna smärta, sträva efter att få det man önskar och önskar man kunde ge, alltid känna skuld för att mina barn kanske skulle ha det bättre med en annan mamma, att de kunde då få allt de pekade på men inte ens då vet man om lycka är allt här i livet.
Jag har växt som människa sedan jag fick min sista lilla son....växt som människa och blivit klokare, jag kanske inte riktigt gör det jag borde men jag vet åtminstonne vad jag BORDE ha gjort och jag har alltid älskat mina barn och försökt göra det så bra som möjligt för dem men inte förrän nu kan jag känna en sån intensiv stark kärlek när jag ser dem, tänker på dem och de två som inte springer runt mig, saknar dem så det gör ont.
Det har varit en jobbig tid det sista halvåret, mycket man fått slåss för, mycket att glädjas för och samtidigt känna sorg, man kände att man inte orkade och jag undrade många ggr hur jag kunde sitta i soffan och titta på tv medan hela världen rasade omkring mig, hjärtat hade brustit så många ggr att man inte kände smärtan, man tänkte på barnen och tanken - Nu kan det inte bli värre...bara bättre, om jag sitter kvar här och tar hand om de mina som jag älskar mest och lägger den lilla ork jag har kvar så kanske jag tar mig igenom det och det gjorde jag.
Fast så kommer de dagarna när man känner att orken tar slut, man är så misslyckad och värdelös att man inte har någon lust med nåt då är det tur att barnen finns.
Jag är absolut inte världens bästa mamma, långt ifrån...jag kanske inte ens är tillräcklig som mamma men jag är ändå mina barns bästa mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar