Man har ofta sett på TV eller läst om tjejer som åkt in på förlossningen utan att veta att de varit gravida och jag har alltid funderat över hur det är möjligt, tills jag var med om det själv.
Jag fick reda på att jag väntade en liten pojke när jag var i v.24+5, jag kände mej otroligt osäker och vi ville inte ha fler barn.
Det blev en jobbig tid, jag gick hos kurator och försökte skaffa de saker som behövdes samtidigt som det kändes overkligt att det snart skulle komma en ny liten människa till vår familj.
Att det inte direkt syntes att jag var med barn gjorde inte saken bättre.
Den 24:e Juli åkte vi in till operation väst och satt i väntrummet medan de bara gick förbi oss och till slut gick vi och sa till att vi skulle in och göra kejsarsnitt, -Jaha...är det du! fick jag till svar.
Två sköterskor kom och hämtade oss efter att vi fått byta om och de kollade hur bebis mådde, sa att vi skulle åka in på operation kl.09 och de skulle söka barnläkaren som vi begärt ha med för att känna oss extra trygga med tanke på vad som hände när Zion föddes, även om alla sagt att det är omöjligt att det skulle hända igen då det händer EN på 100.000 nyfödda.
40 minuters väntan tänkte vi när två minuter senare en sköterska dyker upp och säger att det är dags! Väl på operationsbordet mår jag dåligt, värdena sjönk och jag höll på att svimma och jag mådde så illa att jag låg och hade kväljningar samtidigt som en sköterska spränger blodkärlen på två ställen innan han lät en annan göra det.
Det går fort och snart hör vi hur han skriker och just då går många tankar genom mitt huvud, att det här har vi varit med om förut!
Jag gråter och tankarna lägger av, hör sköterskan säga -Han skriker så han är frisk, hon visar mig honom direkt men jag bara gråter, hon lägger honom hos mig och jag håller honom några minuter tills det är dags att kolla honom...min hjärna har stannat och hjärtat värker.
Det går en kort stund och hon kommer in med honom igen, säger att han är ok men att han behöver syrgas och de ska ta honom till neo, jag visste redan då men ville inte förstå. De fixade mig och när jag kom till uppvak ville jag bara gå därifrån...jag ville inte vara med om detta igen.
Jag frös så jag trodde jag skulle dö, skakade och läpparna var blå och jag fick ligga under värmetäcke men det hjälpte inte värst mycket. Efter en timme fick jag åka därifrån och in till neo, de låter mig hålla honom med alla slangar och kablar, sköterskorna på neo känner igen oss från då Zion låg där 5 år tidigare.
Efter en stund kommer min mamma med Zion och Nina, skönt att se dem men att känna att jag svikit Zion tar över...jag ville inte att de skulle se honom sjuk, ville inte göra de besvikna, jag ville att Zion skulle få hålla sin friska lillebror och inte känna någon som helst avundsjuka, få åka därifrån snarast och vara en familj, att vi tillsammans skulle få ett friskt barn och veta hur det också kändes.
Det blev inte så.
När Benyamin var född så gallskrek han och slutade aldrig, det gjorde Zion också, F sa till om detta men de sa att han var ok...tills de såg att han blev blå och inte gav sig. Läkaren behövde bara se honom för att veta att något var fel. Han bad F om Zions personnummer, skrev ut hans långa journal och satte sig och läste den från början till slut, gick till Benyamin och visste exakt vad han skulle göra för att ligga ett steg före.
När jag höll Benyamin första gången var jag inställd på att han inte skulle överleva, han såg så liten, svag och hjälplös ut jämnfört med Zion även om Zion var så mycket sjukare än sin bror men jag kände att om vi haft sån chans i livet att få ha vår Zion hos oss, att man inte kunde få 2 barn med denna samma sjukdom, hur kunde då båda två få överleva?
Zion ville inte vara nära sin bror, jag tror han tyckte det var jobbigt när han såg dålig ut men vi gjorde ingen stor grej av det utan han fick ta det i sin takt, jag var ledsen för att inte kunna ha Zion hos mig, krama på honom lite och förklara att allt blir bra. Han petade lite på honom innan de åkte igen.
Jag åkte upp till mitt rum, helt tom på känslor...Hur kunde detta hända igen!
Jag fick lite mat fast de tyckte jag skulle vänta, åkte rullstol ner fast de tyckte det var för tidigt, om jag VILL så gör jag det! När jag kom upp på rummet på kvällen bad jag dem ta katetern och det gjorde dem fast de inte ville men jag sa att jag ville duscha morgonen efter, de tog bort den och det funkade bra. F åkte hem på kvällen och det var jobbigt att vara ensam, jag sov dåligt och gick upp halv 7, hade ont i axlarna så jag tog en panodil och duschade, klädde på mig mina egna kläder och det kändes så skönt.
Jag gick ut och tänkte gå ner till avd.10 när sköterskan kom och hon tyckte det var galet att jag redan var uppe efter ett kejsarsnitt och såg så pigg ut, hon tog bort droppnålen och jag gick ner till min son.
Jag längtade efter att få se honom samtidigt som jag var rädd för att hitta honom liggande i respirator som Zion gjorde den första morgonen efter att han föddes, att få samma blick av sköterskorna som med Zion... att det inte längre fanns något hopp.
När jag går förbi det lilla behandlingsrummet där Zion låg i respirator så stannar hjärtat, jag kikar in och upptäcker att det är tomt, hjärtat rusar igen och jag kan knappt vänta på att få se min lilla pojke.
Allt var oförändrat, han hade fått lite alvedon för att han var lite varm men han hade kräkts upp det. Jag satt hos honom tills F kom och vi stannade tills det var dags att äta, vi gick till cafeterian och köpte mat och sedan gick vi upp på mitt rum och bara slappade och pratade. En sköterska kom in och sa att det skulle bo någon i samma rum som mej och det var väl ok...tills de kom.
De rullade in denna mamma i sin säng och i famnen hade hon sin bebis, jag sa direkt till F att där tänker jag inte stanna en minut till! värre blev det då jag hör dem prata om att det är bättre de tar min sida av rummet då skötbordet är där och jag hade ju ändå ingen bebis.
Som tur var så var skärmväggen för då jag inte kunde hejda tårarna längre, sköterskan kom och jag viskade - Får jag åka hem? jag vill inte stanna och jag ville inte ha en bebis på mitt rum! hon klappade om mej och sa att hon förstod, hon skulle prata med sin chef för det fick inte gå till så tyckte hon. Hon kom tillbaka efter några minuter, gjorde tummen upp mot mig då hon gick förbi för att tala om för de lyckliga föräldrarna att de skulle få bo i ett annat rum som passade bättre, fast de förstod inte varför de fick flytta. Jag viskade tack när sköterskan gick förbi.
På eftermiddagen kom Nina och Claes på besök, vi pratade och de tittade på Beny och jag kände mej så skyldig...varför kunde jag inte få ett friskt barn så de kunde få hålla och gosa med honom?! istället låg han där intrasslad i massa sladdar och maskiner som pep konstant.
Senare på eftermiddagen skulle mamma komma och lämna Zion till F då han ändå var ledig dagen efter, vi möttes i cafeterian och jag kände mej panikslagen av tanken att jag måste sova på sjukhuset igen, jag ville hem med F och Zion...jag ville att allt skulle vara som vanligt igen, F ville att jag skulle stanna på sjukhuset för att få den vila jag behövde men jag behövde inte vila...jag behövde bara min familj och till slut gick vi upp till mitt rum, ringde på sköterskan som kom och efter ett prat med min läkare så fick jag åka hem och sova, jag fick sprutor som F skulle ta på mej och de tog bort förbandet på magen och jag packade och åkte för jag visste att jag inte skulle komma tillbaka till detta rum igen.
Vi åkte hem, det var smärtsamt att åka bil så snart efter snittet...jag orkade knappt gå. Det var jobbigt att behöva lämna sjukhuset utan vår nyfödda lilla pojke men jag visste också att jag behövde få komma hem och få hämta krafter, att få finnas för Zion.
Jag ville inte träffa någon när jag kom hem, försökte stappla hem så fort det gick men möttes av några grannar som undrade hur det gick, man höll masken och förklarade men på insidan sprängde tårarna, det sved i magen och illamåendet smög sig på.
På torsdagsmorgonen ringde jag till sjukhuset tidigt, de sa att det var ok med honom och vi åkte dit och försökte vara med honom så mycket som möjligt men svårt när man hade Zion. Vi åkte hem under dagen, fast innan så åkte vi och köpte en ny DVD och en massa filmer till Zion och oss. Det var varmt ute och man hade skuldkänslor för att man inte åkte till sjön med Zion men han var ute och lekte på dagen och på kvällen skulle vi till sjukhuset igen men jag valde att stanna hemma med Zion så vi låste dörren och såg på film och myste.
På fredagen skulle F jobba, så mamma skulle passa Zion en stund i cafeterian på förmiddagen så jag kunde vara hos Benyamin, medan jag satt där kommer läkaren på ronden och är fruktansvärt otrevlig, sa till oss att vi måste vara där båda två och att F absolut inte kunde jobba och att jag kanske inte förstod hur sjuk han var! fel person att säga så till, jag tittade på läkaren och sa- jag förstår precis hur sjuk han är!!! jag orkade inte utan tårarna bara sprutade och jag tog min väska och skyndade därifrån, efter kom en av sköterskorna som var med och hon sa att vi går och pratar istället, jag grät så jag knappt orkade andas.
Hon kunde inte förstå hur han kunde uttrycka sej så dumt, vi pratade en stund och efter gick jag in på toaletten och ringde F på jobbet och förklarade vad som hänt, han sa att han skulle komma och han var där på 10 minuter, när han kom och ville prata med denna läkare om att vi är tvungna att prata med varandra alla 3 så kunde han helt plötsligt inte, sköterskan ringde på honom men han hade ett annat möte och när hon sa att F kunde komma efter 16 igen så ville han inte träffas! vi såg honom inget mer efter det! däremot fick vi ha samtal med en annan läkare och sköterskan som varit med under ronden, vi frågade och han besvarade tydligt allt vi undrade. Han menade dock att läkaren kanske inte menat det riktigt så men sköterskan höll med att han uttryckt sej riktigt elakt!!
Jag mådde fruktansvärt dåligt av hela situationen och mamma sa att hon tar med sej Zion under helgen så vi kunde fokusera på annat och samtidigt som det var jobbigt att behöva lämna bort honom så kändes det bra att han slapp det jobbiga med sjukhus och allt. Vi åkte hem och vilade och åkte tillbaka på kvällen, det var skönt där på kvällen...det var tyst och lugnt, man slapp möta massa människor som var glada, nyblivna föräldrar och deras friska små bebisar.
På lördagen skulle jag ta bussen till sjukhuset men när jag väl stod och väntade på bussen kom F och plockade upp mig istället så jag slapp ta bussen, när vi kom till stan var det tomt på gatorna tills en polisbil körde upp bakom oss och följde efter tills vi svängde av ner till sjukhuset, de stannade oss och F fick blåsa medan den andra kom till min sida och bad mej veva ner rutan, han frågade hur det var och jag sa ok bara, han undrade vart vi var på väg och jag sa som det var, att vi var på väg till sjukhuset och han undrade då om det var något allvarligt så jag sa kort att vi fick en son i tisdags och att han inte mår så bra. Han beklagade och sa att han hoppades det skulle gå bra och att vi skulle sköta om oss. F släppte av mej vid sjukhuset och åkte tillbaka till jobbet, jag satt med Benyamin som fortfarande inte försämrats utan han mådde faktiskt lite bättre sa dem, de ville att jag höll honom så mycket jag bara orkade då hans hjärtfrekvens blev starkare och han verkade må riktigt bra, jag höll honom i timmar....bara satt och beundrade honom, såg varenda perfekta detalj i hans lilla ansikte. På eftermiddagen efter jobbet kom F, vi tog ledigt från sjukhuset då för första gången på många dagar kände man sig lycklig, det regnade vilket jag älskar och vi hade en son som mådde, även om bara lite, bättre. Vi åkte och shoppade...ett xbox 360 och lite spel till Zion, åt mat ute innan vi åkte tillbaka till sjukhuset, vi satt hos Beny ett par timmar innan vi åkte hem och sov. Söndagen blev likadan, jag åkte in med buss på morgonen och på eftermiddagen kom F och hämtade mig, under de få timmar vi var hemma ringde de från sjukhuset, sköterskan berättade att de lagt honom i respirator.
Jag trodde jag aldrig skulle sluta gråta och jag ville inte se honom ligga där så F åkte in själv på kvällen, när han kom hem sa han att han inte hade respirator och jag fattade ingenting!
På måndagen hade jag ont i halsen och vågade inte åka till sjukhuset men
jag ringde och berättade det och fick reda på att allt var oförändrat
men att de skulle försöka ta bort CPAPen och ge honom en extra påse blod
för att se om de kunde få bort det höga bilirubinvärdet för att det
kunde störa blodets upptag av syre, funkade det skulle de se en klar
förbättring. F åkte in på kvällen efter att han vilat.
På tisdag morgon hade jag bråttom in innan ronden skulle gå och när jag kom så hade han alltså ingen respirator! När läkaren kom förklarade han att de under någon timme lagt honom i respirator endast för att ge honom ett medel man redan har i lungorna men som för tidigt födda bebisar kan ha för lite av och då tillsätter de en extra dos och då måste bebisen ligga i respirator och allt hade känts bättre om sköterskan berättat om det från början!
De hade dock inte märkt någon märkbar skillnad.
Jag hade samtal med kuratorn igen och hon frågade rakt ut om jag trodde att han skulle dö om han fick vara kvar i Karlstad, ville jag att han skulle få åka till Uppsala? jag sa att jag ville det, att de inte kunde rädda Zions liv i Karlstad så varför skulle de kunna rädda Benyamin?
Kuratorn frågade om hon fick ta upp det med sköterskorna och läkaren och jag sa ja, hon pratade med dem samma eftermiddag.
När läkaren kom sa han att det här skulle nog gå bra, att han tog Benyamins tillstånd som en utmaning och han skulle göra allt för att det skulle gå bra.
Marie kom på besök en stund vid lunch och det var skönt att ha någon att prata med men jag var fortfarande lite dålig och humöret var inte på topp direkt.
På Onsdagen åkte vi inte in förrän på eftermiddagen, vi plockade upp en arbetskompis till F då hon gärna ville se Beny och när vi kom dit och såg honom blev jag så glad!!!
Han hade bara syrgasgrimma, ekg och sonden kvar! Blodet hade hjälpt och det var helt underbart att se honom! Efter en stund kom Josefine och de höll honom och efter ett par timmar åkte vi hem, det kändes så skönt! Man var så glad resten av dagen, man riktigt njöt av allt, man såg att det faktiskt var sommar och sol och underbart varmt!
Torsdags morgon grejjade jag iordning mig och Zion innan vi åkte till sjukhuset, de hade flyttat ut benyamin till den andra sidan med bebisar som inte var så sjuka, han låg där helt ensam och det var helt underbart att se hur fort allt hade gått! läkaren tittade till honom och tog bort ekgt och undersökte honom, sa att om bara maten gick bra så kunde vi nog räkna med att han fick komma hem till helgen. Efter fick jag ta upp honom och för första gången hålla honom utan sladdar!, de satte inte tillbaka dem direkt och jag matade honom med flaska och sedan frågade Zion sköterskorna om bebisen fick följa med till lekterapin dit han ville gå och leka och det tyckte de var en bra idé så vi gick dit, så ovant att få rå om en bebis men helt underbart att få vara med honom, att få leka med Zion i vattnet på taket i lekterapins terass, se honom så glad och stolt över sin lillebror. Världen var så mycket vackrare den dagen.
Vi hämtade ut hans bilstol och det kändes så overkligt att han faktiskt skulle få följa med hem dagen därpå.
Vi lämnade stolen vid Benyamins säng och åkte hem när F hämtade oss, vi tog "ledigt" på kvällen, vi stannade hemma och spenderade lite tid med Zion.
På fredagen packade jag med Benyamins kläder och annant han skulle behöva, F var ledg och vi åkte till sjukhuset tidigt, lagom till ronden och de gick igenom honom grundligt och sa att det var ok att ta med honom och det var helt underbart. Vi klädde på honom hans kläder och han hade då aldrig tidigare haft kläder på sig förutom bodyn jag lyckats få på honom dagen innan. Vi skyndade därifrån och åkte och handlade lite god mat att laga tillsammans. Vi hade ätit ute eller köpt hämtmat sedan Beny föddes så det kändes så nytt! att få komma hem, laga mat, tvätta och göra vanliga sysslor kändes annorlunda. När B låg på sjukhuset så ville man inte ens sätta på radion, inte torka av bänken eller hänga tvätt. Ville inte göra vanliga saker man gör varje dag för det var inte som vanligt och man ville inte att det skulle vara som vanligt, ville inte att livet skulle fortsätta som vanligt för det var helt enkelt allt annat än som vanligt att ha en döende bebis på sjukhus!!!
Men denna fredag var annorlunda, vi njöt...solen sken och våra barn var fulla av liv!