söndag 21 februari 2010
Barns tankar
Igår morse när vi låg och slappade på soffan så säger Colin rakt ut att han inte vill leva längre om jag dör, inte en sekund vill han leva utan mej utan kommer att döda sej själv när jag dör.
Hårda ord från en 6 åring men frågan är vart de kommer ifrån, rädd för att bli lämnad av ytterligare en förälder kanske?! Berättade för honom att jag inte tänkt varken lämna honom eller dö, att jag kommer finnas för honom så länge han behöver mej.
Att hans pappa ser sej själv som en bra förälder, säjer både det ena och det andra om mej och låter hans vänner och familj få tro att det är jag som inte tillåter honom att ha dem, tur att jag hade min vän här när jag erbjöd honom att ta barnen och jag skulle ta ledigt från skolan för Dylan så han kunde ha dem längre men han sa nej.
Nu är det 233 dagar sedan han hade dem, förutom ett dygn hos sina föräldrar i somras.
Vad jag tycker är jobbigt är att han ringer och lovar dem saker, att han ska hämta dem så fort han är ledig, ja han måtte då jobba 24/7. Sedan att han lovar dem födelsedagspresenter som ska skickas, julklappar kom det och förvånad blev man men nu undrar ju Dylan varför han inte har fått någon mobiltelefon som utlovades när han skulle fylla 7. Det är inte presenterna som räknas...de behöver dem inte men att ha förväntansfulla barn som väntar och väntar, barn är ju barn såklart de vill ha grejer! och att se dem besvikna gör så ont i en mammas hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Temat Enkel. Använder Blogger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar